"Nu är det slut för idag, tack och adjö för idag. Tänk vad tiden gått fort, tänk vad mycket vi gjort men nu är det slut för idag..." Ja, nu är det slut. Vad säger man om det? Jag var medveten om att den här dagen skulle komma men inte att det skulle gå så fort.
Jag blev så varmt välkommen i min värdfamilj och hur de har varit mot mig sträcker sig långt över vad man måste när man tar emot en au pair. Det har alltid varit självklart att jag får följa med på utflykter, de har tröstat mig, gett mig råd och låtit mig ta del av deras interna skämt.
De tröstade mig när en älskad släkting dog, de tog mitt till läkaren när jag var sjuk, de kom ihåg vad min favorit frukost var. Men det störst av allt är att jag har känt att de har förtroende till mig att ta hand om deras barn.
De tog emot en förvirrad liten 18-åring som aldrig bott utanför Sverige eller ens bott utanför sitt barndomshem och de har varit tålmodiga och hjälpsamma med att låta mig anpassa mig. Men det här visste jag ju innan jag kom. Min magkänsla som sa att det var rätt familj att välja stämde bra.
Det har verkligen varit ett fantastiskt år och jag har lärt mig otroligt mycket. Både om världen och mig själv. Men hur ska jag kunna förklara hur mycket de har betytt för mig? Det går nog inte och det går nog inte ens att försöka utan att börja gråta.
Nu är det bara att fundera på vad som händer i livet efter Bryssel. För även om jag skulle vilja vara deras au pair för alltid så måste livet fortsätta. Jag hoppas att vi kommer hålla kontakten och jag vill så gärna se vad det blir av de små pojkarna.
Glömma dem kommer jag då absolut aldrig göra!
Nu är det dags att avsluta det här kapitlet i mitt liv och säga hej då. Men nej, det får inte vara hej då! Det går inte att säga farväl, det måste vara ett "syns senare"