Hej då, farväl och avsked
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det andra sättet svider desto mer. Jämfört med hårtorken, är det här väl som att råka lägga handen på en varm platta. Det bränner, men efter några dagar (och några liter kallvatten) går det över. Den här versionen kallas för: farväl. Farväl är ett ord man använder vid situationer som upphör för en tid, men som inom en snar framtid kommer att återupptas. Som när världens bästa Hanna (tjejen lite längre ner på sidan, till vänster) stack till Irland. Det brände. Men bara lite. Jag vet ju att hon kommer tillbaka. Om det nu inte skulle vara så, och gud förbjude henne, att en 3DSS-man fångar hennes hjärta. (3-dagars-skäggstubb, för er oinvigda.) För att sammanfatta det hela: farväl är som att tycka på pausknappen. Vikt: 3 kilo.
Sist, men absolut inte minst, har vi det största avslutandet av alla. Nu snackar vi tunga grejer. Vi snackar tredje gradens brännskada. Det är, kort och gott, vad vi brukar kallar för avsked. Som ni kanske redan har förstått är avsked ett sista farväl. Stoppknappen. Slutet på en era. Något som närmast kan liknas vid Armageddon. Minus Bruce Willis, förstås. Vikt: Ett ton. Minst.
Det finns grader i helvetet. Vissa avsked är resultatet av att livet tar slut. Den här sorten har jag, tack och lov, ännu klarat mig i från. Vad gäller den andra sorten, en stoppknapp där livet fortfarande fortskrider, tvingades jag, bara för några veckor sedan, att genomlida.
Det började med en Blocket-annons. Eller, rättare sagt, slutet började med en Blocket-annons. Det fortsatte med spekulanter. Många. Sedan, efter noggrant övervägande, återstod en resa, 32 mil söderut, med en hästtransport bakom bilen. Och slutligen, på en liten gård i den västerbottniska delen av vårt land, skrevs papprena på och kvar fanns bara en enda sak att göra, innan vi skulle återvända hemåt, med en tom transport.
Det är konstigt att avsluta ett sju år gammalt livsöde. Att stå mitt emot det som varit ens liv, varje dag, så länge man kan minnas, och säga hej då. Att bara titta på hela sin barndom, uppväxt och sin bästa vän, allt på en och samma gång, och att göra det av en enda anledning. Avsked. Av tredje gradens brännskada. Världens finaste ögon. Och världens mjukaste mule. Mina ögon. Min mule. Min häst. För allra sista gången.
Det finns en sak som är viktig att komma ihåg när det gäller sista hälsningar. Ett hej då, ett farväl och inte minst ett avsked, är faktiskt resultatet av en början. Ingenting kan ju sluta om det inte har börjat. Det är lika bitterljuvt som sista låten på en konsert. Som sista raderna på en bok. Och som studenten, efter tolv långa år i skolan. Man ska inte vara ledsen för att det slutade. Man ska vara glad över att det började.