Jag har precis fått höra massor av saker om min häst, om hur jag förstår henne och hur hon älskar mig.
Personen jag fått höra det av sitter över 100 mil bort med en bild på min häst och säger sig vara djurtolk på distans.
Djurkommunikation är något jag alltid varit skeptisk till, speciellt kommunikation på distans. De senaste veckorna har jag på flera bloggar jag läser sett folk som både varit förvånade, nöjda och missnöjda med olika så kallade djurtolkar och jag blev så nyfiken att jag bestämde mig för att - i något slags vetenskapligt, objektivt syfte - pröva anlita en, då det rörde sig om en ganska liten summa.
Det finns ändå många händelser med både vänner och folk jag inte känner alls annat än genom andra, som träffat "hästviskare" som inte bara varit extremt bra på att läsa kroppsspråk utan också kunnat berätta om händelser ur hästens förflutna, eller om egenheter eller rädslor som hästen har, som personen i förhand omöjligt hade kunnat veta.
Sådan kommunikation på plats säger jag varken att jag tror på eller inte.
Åter till anteckningarna jag fick efter djurkommunikatörens samtal med min häst, Vanja. Jag blev förstås väldigt smickrad eftersom min häst enligt djurtolken älskar mig och bryr sig om mig.
Jag förstår henne perfekt och allting är otroligt bra. Vilket jag tvivlar på.
Även om vi kommit långt i vårt arbete mot en bättre kommunikation och relation är allting knappast så bra än, även om jag skulle önska det och det förstås är mitt mål.
Sedan kom några grejer som inte stämde alls. Och Vanja pratade inte alls om något som hon inte skulle kunna ha gemensamt med i princip alla andra hästar.
Det hela var väldigt allmänt och flytande. I slutändan var hela samtalet ungefär lika kryptiskt som ett horoskop.
Distanskommunikation har alltså för mig tappat sin redan väldigt lilla trovärdighet. Men så länge djuren inte far illa ser jag inget fel med det - även om jag inte tror på det.
Jag tänker istället satsa på att fortsätta träna och utveckla mitt kroppsspråk.
Vilma Alderheim