Det mest förkastliga har inte varit att skotta spån ur trossbotten. Det värsta är inte att ha haft en kropp i förfall av konstiga lyft, fika-för-att-orka och total tidsbrist för träning. Det som hållit mig vaken om nätterna har inte varit överskriden byggbudget, ett familjeliv på paus eller tusen och ett beslut som skall tas.
Det genomtärande, dränerande med att renovera är att välja liv. Att våga välja att här ska jag bo, här ska jag satsa. Här ska jag forma mitt liv. Det definitiva i varandet.
Renovering rör upp min innersta existens till ytan.
Ibland önskar jag att jag kunde slå mig till ro i en lägenhet med plasthandtag på innerdörrarna, men jag föredrar ju den skavda, bängliga historien bakom varje dyckert. Ibland önskar jag att jag kunde vara enklare, mer spökvatten och mindre garvsyra.
Jag tror att min dotter rör sig i samma träskmarker, när hon en kväll i gungstolen på verandan resonerar kring hur hon kanske ska ta över. Föra huset vidare. Efter oss.
Så härjar åskan förbi. Det ösregnar och vi går ut. Kritar upp hagen i blått och hoppar tills dess att rutmönstret har lösts upp, av våra fotsulor och vatten.
Och då tänker jag att allt är detsamma. Allt hör ihop. Och just i dag är det inte svårare än så.
I dag får ni gärna följa med till ett totalrenoverat hus i Kisträsk.
Ett runt fönster över diskbänken. En perkulator därunder. Dagsljuset speglar sig i en blandning av estetik och funktion. Enkelt. Och vackert just för att.