Ground control to Major Tom
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Flera gånger har jag varit på väg att begära utträde, men en bidragande anledning till att jag stannat kvar är förre ärkebiskopen K G Hammar.
Jag gillar Hammar och jag gillar Svenska kyrkans humanistiska människosyn och rättvisepatos. Framför allt gillar jag kyrkans mod att ta ställning i kontroversiella frågor.
Visst, jag har inget till övers för mörkermännen i den ena ringhalvan och jag tolererar knappast någon nämnvärd ideologisk kantring, men än så länge är jag med. Kanske går jag till och med på julmässan i år. Bara för att njuta av friden.
Sedan är det en annan sak att en reflekterande människa som är mottaglig för förnuftsargument förstår att frågan inte är "Varför man är ateist, utan varför man inte är det".
Vet inte om Christer Fuglesang tror på gud eller ens bad en stilla bön i natt, men om allt gick enligt planerna så är karln äntligen ute i rymden. En stor stund för honom, inte minst med tanke på hur länge han väntat, men själv är jag tämligen likgiltig.
Det är ju inte riktigt som i barndomen när man spänt följde den historiska första månlandningen. Synd att det var Armstrong som tog det första klivet eller kanske tur. Den där Buzz Aldrin lär ju ha släktskap i Pitebygden och gud vet hur Piteborna klarat en sådan händelse. Kanske hade vi haft en månraket som staty på Byxtorget? Kanske hade Buzz fått utmärkelsen "årets mentala Pitebo"?
Men, som sagt, för min del får Fuglesang sväva i det blå bäst han vill, men jag kan inte låta bli att undra varför så många tv-inslag ackompanjeras av David Bowies "Space Oddity".
Textrader som "Ground control to Major Tom/your circuit’s dead/there’s something wrong/can you hear me Major Tom ..." är väl ingenting man vill sjunga med till när man ska ut i rymden.
Bowies "Space oddity" är en av hans bästa sånger och det har spekulerats om texten ska ses som en metafor för gudslängtan eller möjligen heroinmissbruk.
Man kan naturligtvis läsa in vad man vill i texter, men den mystiske Major Tom dyker upp i en betydligt senare Bowielåt. I fantastiska "Ashes to ashes" sjunger Bowie om denna mytomspunna figur och texten avslutas med mantrat; "My mother said to get things done/you better not mess with Major Tom". Mmm, vem vet vad den gode Bowie tänkte på.
Det regniga vädret och mörkret tär och det är svårt att orka med de riktigt stora frågorna eller ens orka ta debatten med stollarna. Nej, då är det lättare att fundera över varför den gamla damen, prinsessan Lilian, inte får gå på den fina balen. Här anar man en askungesaga.
Jag ska inte fara iväg i min avoghet mot kungligheter, men om resten av gänget ska parta så borde väl tanten få följa med. Hon lär vara förtjust i gin&tonic, har jag hört, men nää, inte det.
Borde kanske starta en namninsamling, ställa mig på barrikaderna eller i vart fall bjuda Lillan på en GT.