Något som gör mig otroligt glad är att få människor i Sverige bär päls. Något som däremot gör mig otroligt ledsen är hur många minkfarmar som ändå finns i Sverige, och hur dåliga djurskyddslagar vi har i detta moderna land.
Sveriges minkuppfödning motsvarar ungefär 2,6 procent av världsproduktionen, och jag tycker vi borde sikta på att ligga på noll. För det är inte ens bra för miljön, förutom utsläppen vid transport så kräver päls 15 gånger mer energi än vad samma mängd fuskpäls gör. Det enda äkta päls är bra för, är uppfödarnas plånböcker.
Det jag själv tycker är allra värst är djurens lidande. Det finns många sätt vi plågar djur på, men få industrier utnyttjar djur så hjärtlöst, och så totalt meningslöst som pälsindustrin. Trots alla fina pälsimitationer utsätter vi
djuren för detta.
Under stor stress, instängda i för små utrymmen, eller helt enkelt i ett liv som skiljer sig för mycket från det djuren är skapta för, så kan de utveckla olika störningar. Hos minkar som lever för tätt är det till exempel vanligt att de äter upp varandras öron, biter dödliga sår i varandras nackar eller gnager av allt utom benet från varandras svansar. Det är ganska obehagliga bilder man kan hitta, och det är inte på en minkfarm, det är på alla besökta farmar.
De som har besökt farmerna är djurrättsaktivister, seriösa sådana. De har varken förstört eller släppt djur fria. De har bara tittat, filmat och förfärats.
Jag hoppas verkligen att politikerna i Sverige tar sitt förnuft till fånga, och jag kommer göra mitt bästa för att övertyga de jag kan. För så här kan vi inte ha det, med aktiva rovdjur fyllda av energi, som tvingas leva hela sina liv i gallerburar på mindre än en halv kvadratmeter. 1,2 miljoner minkar föds varje år i Sverige, för pälsindustrin, för att pryda rika människors klädnader.
Och många av dem slutar långt tidigare, ihjältuggade av sina burkamrater, medan filmer på dem cirkulerar, och ingen gör någonting annat än förfäras.