Ibland när jag sitter i min ensamhet och gör absolut ingenting, vilket händer rätt så ofta, eller då jag sitter på bussen till skolan eller bara tar en cykeltur till affären så låter jag mina tankar vandra åt alla möjliga olika riktningar.
Jag planerar min framtid in i minsta detalj, jag skapar nya världar eller så föreställer mig själv som en karaktär i min favoritbok. Ibland så fantiserar jag ihop hela noveller som alltid försvinner efter ett tag för att jag glömmer att skriva ner den. Poängen är att jag tänker, jag fantiserar. Jag är tankspridd.
Men ibland så låter jag tankarna gå snäppet längre och jag börjar ställa frågor. Det kan vara något så löjligt som ’’vem i hela friden kom på hur man mjölkar en ko och hur gjorde han det?’’
Sen kan det ta en stund innan jag börjar undra över de enklaste men mest udda sakerna. Kanske något i still med ’’vem bestämde att gräset är grönt? Vem bestämde att det var exakt den färgen gräset var och hur kom han fram till det?’’. Förr eller senare så spinner jag vidare på detta tills allt spårar och jag börjar ställa klassikerna som; ’’vad är meningen med livet?’’. Så fortsätter det tills mitt huvud praktiskt taget snurrar och jag får lite panikångest för att jag får ju aldrig några riktiga svar.
Att vara nyfiken är, enligt mig, något bra. Att ställa frågor och söka efter svar är väl det som tar oss någonstans. Inga frågor; ingen utveckling. Men finns det frågor som inte bör ställas, som vi kanske inte behöver svaren på? Det finns frågor som har fem olika svar som ingen kan bevisa är rätt. Är det inte enklare för oss alla om vi bara låter dem vara?
Jag står fast vid att det egentligen inte finns några dumma frågor, speciellt inte om jag inte kan få ett konkret och ordentligt svar, men däremot så finns det frågor som egentligen inte borde ställas. Jag hatar att vara ovetandes och jag hatar att ha frågor, men jag är tacksam att jag inte har alla svaren.