Stämningen är förväntansfull, humöret är på topp och vädret är så fint som det kan bli en dag i maj.
Jag sitter på den nästintill fullsatta läktaren och utbyter några ord med ett skönt fan från Skåne. Framför mig lyckas en gubbe spilla ut öl över sin egen axel och samtidigt har ett stort publikhav samlats allra längst fram vid scenen.
Jag befinner mig nämligen på Stockholm Stadion tillsammans med 26 441 andra musikfantaster, som tycks vara allt från sju till 70 år, och som alla kommit av en särskild anledning.
Let the madness begin!
Känslan jag får då en av mina största idoler någonsin träder fram på scenen är obeskrivlig. Den idol som en gång bitit huvudet av en fladdermus, snortat eldmyror på fyllan och som har varit, och fortfarande är, en otroligt stor inspiration för mig då det kommer till musik.
Ladies and gentlemen: Ozzy Osbourne.
Gåshuden sprider sig längst kroppen då han kör igång med "Bark at the moon". Ännu bättre blir det då vi gästas av självaste Geezer Butler och den ena Sabbath-låten spelas efter den andra, men allra bäst är nog då mörkret lagt sig över publiken och vi sjunger "Mama I’m coming home" i allsång och viftar med tändare och mobilskärmar i luften.
Att höra Ozzys "Oh lord, yeah!"-skrik från War pigs måste ju vara en av de coolaste grejer jag upplevt, musikmässigt talat, men vad vore en Osbourne-konsert utan "Crazy train"? "N.I.B.", "Mr Crowley" och "Fairies wear boots" tar med mig till en annan planet och "Paranoid" och "Iron man" får mig att headbanga tills jag nästan sträcker nacken.
Den 63-åriga hårdrocksikonen håller igång i ungefär en timme och femtio minuter, samtidigt som han sprutar vatten på publiken med en brandslang och skriker "I am still fucking crazy after all these years". Fast det är väl ingen nyhet i och för sig.
Trots stor besvikelse över att Black Sabbath ställde in så ger Ozzy en fantastisk konsert och påminner mig än en gång om varför jag väljer att placera just honom så högt upp på listan över mina absoluta favoritartister. Tack och på återseende, Prince of darkness.