Det står ett lätt skimmer av Jesus över Ulf Kristersson. Han vet sitt öde men flyr inte. Han ställer upp och låter sig dömmas. Offrar sig för världen. Åtminstone för Sverige. Ställer upp på talmannens beslut att låta riksdagen rösta om den kan fördra honom som statsminister eller inte. För att det inte ska bli “inte” krävs ett mirakel och inte ens Jesus räddades av ett sådant.
Man måste beundra Moderatledaren. Av riksdagens åtta partier är det bara ett, KD, som säger klart ja och ett, SD, som säger kanske, men bara om de får vara med och bestämma. Det ska dom inte få, säger Ulf Kristersson och där försvann ett av två stödben. Eller?
Det är inte det att Uffe VILL bli statsminister. Verkligen inte. Det är det att han INTE VILL att någon annan ska bli det. Inte Löfven och absolut inte Lööf. Vad hon än skulle kunna tråckla ihop i regeringsväg.
Nej, Ulf Kristersson drivs inte av maktens begär, han drivs av moral och ansvar. Känner sig skyldig att ställa upp som statsministerkandidat när talmannen kallar. “Det är min skyldighet”, säger han.
Här vill jag lätta bördan och säga som så att känn ingen skuld mot mig. Du behöver inte utsätta dig för detta. För min skull. Å andra sidan har han ju rätt. Han har en skyldighet mot landet, eftersom han avsatt den regering som, så att säga, satt. Den skulden vilar inte bara på hans axlar. Avsättningen stod hela Alliansen för, men utan Sverigedemokraternas stöd hade den manövern varit omöjlig. Den gången dög Jimmie Åkesson och hans parti. Åt alla fyra allierade.
Manegen är krattad, men där finns inga cirkusartister. Inga akrobater, inga svärdsslukare ( utom möjligen Kristersson). Det gamla gänget får fortsätta att driva sin skadliga politik. Moderaternas ekonomiske talesperson Elisabeth Svantesson är mycket orolig. Visserligen går ekonomin fortfarande bra och arbetslösheten sjunker, men när som helst kommer det att bli jättehemskt. Snart, om det inte blir lättare att säga upp folk, dyrare att vara sjuk och arbetslös, sådant ofog måste stävjas, ty någon måste betala viktiga skattesänkningar, mest till de stackare som tjänar mest.
Och det där med att arbetslösheten kraftigt sjunker bland utlandsfödda är skönmålning, säger kritiker som granskat verkligheten. De nya jobben är bidragsjobb. Bara dyrt för staten. Ja, men en stat måste ta hand om sina medborgare. Inte överlämna dem till en karriär som svältande uteliggare. Någonting blir gjort, de får känna sig behövda, och säger, Spaltens ekonomiske expert som den här gången råkar vara Peter H. Lindert, professor i nationalekonomi vid University of California, sjuttio procent av pengarna får staten tillbaka i form av inkomstskatter och konsumtionsskatter. Bra mycket mer än Moder Svea får av krösusar som inte tycker sig ha råd att avstå.
I Svea Rike råder varken kris eller kaos. Det är inte ens svarthalka. Ett nyord för det vi hemma i byn kallade “blåglägga”. En regering bör vi ju ändå ha, det är liksom tradition. Den som kan lösa förtrollningen bör träda fram. Dags för entré Annie Lööf. Ta språnget. Manegen är krattad.