Mörkret kommer tidigare och de senaste dagarnas regn påminner om att det är över för den här gången. Fransyskorna hukar i vindbyarna när det är dags för promenad. De tittar med bedjande ögon som säger "hej, mannen, får vi gå hem och ligga i storsängen" .
Så vi går hem. Bäddar ner oss. Och damerna snarkar så belåtet att jag kommer av mig i boken som jag läser.
Vi människor har ju lätt för att skaka av oss livets förtretligheter. Varför gräma sig och älta det som var skit. Till och med Sven-Ingvars sjöng ju om vad det är för mening med att sörja tider som flytt. Nej, börja om från början bara.
Kanske är det så det är skrivet när det är dags för valförrättarna att räkna våra röster den 14 september. Vad vet jag, men det känns som om det inte bara är vädret som kommer att bli kallare i vinter.
Jag känner inte till något system som är bättre än demokrati, men med demokratin följer självfallet möjligheten att det inte blir som man hoppas.
Demokratin öppnar också dörrarna för skuldbeläggelse, hat och åsikter som brukar gömma sig i hjärnans mest ogräsbevuxna stråk. Det är vi mot dom. Det är de tiderna nu.
Jag hör Fredrik Reinfeldt när han förbereder oss för uppoffringar. En väntad flyktingström ställs mot välfärden. Reinfeldt ligger långt från hatarna, men hans tal möts av jubel från Jimmie Åkesson.
Äntligen! Nu kan vi göra flyktingfrågan till valfråga på riktigt.
Som om vi tog emot flyktingar av ekonomiska skäl. Som om vi slitit ut våra hjärtan ur brösten och bara har känslokylan att famla efter när vi ska berätta vilka vi egentligen är. Som om flyktingar bär skuld för allt som misshagar oss.
Men ingen pratar klass. Det finns inget klassamhälle brukar det heta.
Det är ju inte sant. Vi som har ser helst inte dom andra. Vi läser om utanförskap och ökad segregation. Vi låtsas inte gärna om de utförsäkrade, de sjuka, Fas-treorna, de misslyckade, de som inte riktigt fattade tramsiga framgångsmantran som att "alla har samma möjligheter" och "du kan bara du vill" .
Vi har det bra, många av oss, men vi lever i ett samhälle där en tredjedel får hanka sig fram bäst det går.
Det har blivit så mycket hårdare och känslan är att det kommer att bli värre.
Men vi har fått valfrihet. Vi har fått möjlighet att välja. Det är kanske bra för den som valde, men ska man bygga ett rättvist samhälle är det inte lika självklart.
De som inte valde eller för den delen aldrig blev valda vädrar sin frustration, men nöjer sig oftast med att resignerat knyta näven i fickan.
Vem kan slåss mot ett system, vem vågar utmana makten, vem riktar ilskan uppåt? Så det som återstår är dom andra.
Och för män med is i ögonen och frusna hjärtan är det dags att skörda. Vi mot dom.
Nej, jag är inte rädd. Ja, kanske för fästingar och apan på min axel. Det är mer sorg som sprider sig i mitt bröst när jag hör rösterna som vädjar till våra lägsta och sämsta instinkter.
Jag hör hyggligt folk uttala åsikter som plötsligt blivit rumsrena, men jag tänker att när allt är över kommer de att stå där med skammen.
Och ute har det kalla regnet tilltagit.