Vi läser i Astrid Lindgrens sagoskatt och snubblar över novellen "I skymningslandet" i en samlingsutgåva.
Herr Liljonkvast sägs urpsrungligen ha varit Astrid Lindgrens dotter Karins fantasikompis och berättelsen skrevs ursprungligen för radio.
Senare kom Herr Liljonkvast tillbaka, något mer egotrippad, tjurig - och med en propeller på ryggen.
Visst minns jag Göran i berättelsen. Han som har ont i benet och som kanske aldrig mer kan gå. Hur herr Liljonkvast från Skymningsfolket knackar på fönstret när Göran håller skymning och tar med honom till Landet Som Icke Är.
De kliver rakt ut genom fönstret, utan att öppna det, och flyger förbi Klara kyrktorn och Kronobergsparken och landar så småningom vid Skansen.
Där träffar de flickan Kristina. Hon sitter på farstutrappan till Älvrosgården.
Inne i Älvrosgården dansar människor framför elden som brinner i öppna spisen.
Det är alla som har bott i gården som samlas och har roligt under skymningstimmen.
Jag fantiserar om hur det skulle vara hemma hos oss. Jag skulle få dansa vals med en hel del släktingar.
Jag skulle få träffa farmor. Och min farfar, som jag aldrig har mött tidigare.
Stenhuggaren som byggde huset på 1930-talet. Och vi, som också spelar en roll i husets historia.
Jag tänker höstfest under äppelträden. Brinnande facklor, ljusslingor, plockmat och en orkester på verandan.
Hur skulle festen se ut i ditt hus?