Jag kände hur näsan växte flera centimeter när svenskläraren och tillika genusdebattören T bröt sig genom barndomens skyddande murar. Följetongen om Pippi Långstrump omvandlades till en listig överbyggning av könsrollerna medan de genuslärdas pekfingrar riktas mot Tommy och Annika.
Myror samlas i huvudet när sagan om Puh dissekeras. Jag ömsom söker, ömsom blundar för snubbeltrådarna i historien om honungsälskaren. Innan tankarna flyger vidare konstaterar jag att runda Puh är vänlig, omtänksam och lite dum, spensliga Tiger är högljudd och att fegisen, Nasse, är rosa.
Dagen för två år sedan när lärarinnan T brutalt öppnade dörren till genusvärlden kunde jag inte undgå att fascineras över denna nya sjö av reflektioner. Skönt att det är bättre nu, hann jag tänka innan jag, några dagar senare, följde med pappa för att köpa present åt liten släkting. Färgerna talade sitt tydliga språk.
I tv-serien Wife swap byter två fruar hem med varandra. Ofta är de varandras motsatser - medan den ena nyttjar varje ledig millisekund till putsning av golv och minutiös städning av skitungarnas rum, ägnar den andra sin fritid åt tandradsvisning på klubben tillsammans med maken som står för både jobb och städning där hemma. Plötsligt har den liberala morsan målat den andra familjens pojkrum skrikrosa. Mamma två kontrar med att ta den förkrossade pojkens docka och ersätta den med en bil. "Herregud, vad ska det bli av dig; en pojk som både leker med dockor och gråter öppet?"
Avskyn mot feminister är utbredd och jag förstår inte varför. Det kan vara både underhållande och nyttigt att ifrågasätta vardagens könsnormer. Inte för att tvinga killar till docklek och tjejer till slagsmål, utan helt enkelt för att varenda unge själv borde få avgöra om barbie eller bil känns roligare i dag, om söta prinsessor eller maffiga krigare ska pryda väggarna och, kanske viktigast, lära sig att kunna lasta av känslorna och gråta en skvätt när tårarna finns.