Fåglar är inget att skratta åt
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
För ett par år sedan fick jag vara med om en mäktig naturupplevelse på samma plats. Gjusparet flög med sin enda unge när en närgången örn dök upp i reviret. Jag stod med flugspöet i handen när de vuxna gjusarna gick till flygande attack mot örnen. En av gjusarna flög rakt på örnen och för en stund virvlade de två stora fåglarna i luften innan örnen med tunga vingslag fann för gott att lämna platsen.
Jag gillar fåglar och föredrar att se dem levande. En känsla som jag säkert delar med många. Inte minst med ornitologer, som kan resa långt för att få dokumentera sällsynta gäster på besök.
Vid lägerelden återberättar en av fiskekompisarna en sanslös historia från ornitologvärlden som lär ha inträffat någonstans i södra Sverige i sommar. I samband med en personalfest gick larmet. En relativt ovanlig fågel, den brandkronade kungsfågeln, hade siktats inte långt från festen och eftersom ett par av festdeltagarna var ornitologer beslöt sig sällskapet för att ta sig till platsen.
En i sällskapet var måttligt road av fåglar och dessutom duktigt på trycket. Men i hans föreställningsvärld lät kungsfågel som en ganska stor fågel värd att ta sig en titt på. På plats var redan ett antal ornitologer med kikare och kameror. Vår rumlande vän stökade på och grumsade om var den där kungsfågeln var och blev givetvis hyssjad av de spända och exalterade fågelskådarna. Då fick han syn på den lilla, lilla brandkronade kungsfågeln (cirka nio centimeter och fem gram) som höll till i en liten dunge.
"Nä, men va fan, står ni här och glor på den där lilla skiten", bullrade han och skrattade rått åt de koncentrerade ornitologerna, som givetvis var mäkta irriterade på hans störande beteende.
Plötsligt hände något minst sagt överraskande. Från ingenstans flög en katt upp och fångade den brandkronade kungsfågeln. Attacken sände en chockvåg genom ornitologleden. Ett unisont "nej" ljöd samtidigt som vår berusade vän drabbades av ett frustande skrattanfall.
En av ornitologerna rusade fram och lyckades skrämma iväg katten. Han lyfte upp den lilla fågeln, strök den över vingen, tittade upp och sa med en sorgsen och uppgiven suck:
"Nej, den klarade sig inte".
Vid det laget kiknade vår vän av skratt åt den makabra händelseutvecklingen. Ornitologerna knöt vanmäktigt nävarna och riktade all sin ilska mot fylltratten, men det gick aldrig till handgripligheter. I bilen på väg hem skrockade vår vän:
"Ja, nu har man sett den brandkronade kungsfågeln. Och ornitologilska!"
Inget ont om ornitologer, men tänk om vår vän blivit vittne till hur en lastbil mejade ner en HD tillhörande Hells Angeles och i det läget skrattat lika ohämmat. Det hade sannolikt inneburit intensivvård.
Sensmoralen, om det nu finns någon, torde vara att ornitologilska är att föredra. Särskilt för den som har svårt att hålla sig för skratt.