Evangelium enligt Dennis
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
- Dennis, jag har aldrig träffat någon som dig. Vissa dagar är du en totalt oövervinnerlig superdiva och vissa dagar är du den mest bräckliga lilla pojke jag någonsin träffat!
Det är fascinerande hur olika personer skulle beskriva ens personlighet. Vissa människor har aldrig hört mig yttra ett ord. Andra tror att min radioaktiva personlighet bara väntar på att ta över världen.
- Hej Dennis! Jag drömde att du hade med dig en tarantella till skolan! Den var aggressiv och förolämpade alla mina kompisar.
Mitt liv får samma koordinater som helvetet när vissa människor lyckas minimera min personlighet. Det går ett åskväder i mitt hjärta och jag har en miljon viktiga saker att säga, men blir alldeles för blyg för att kunna framföra dem. Vissa personer får mig att känna mig enbart som ett pittoreskt inslag i de verkliga människornas vardag. Min röst är för svag för att höja sig över de andras.
- Dennis, du är som en vandrande låttext av After Dark!
Tillsammans med min kusin indieprinsessan antar mitt liv sin ultimata form. Hon lockar fram mina ädlaste egenskaper och klär mig i en gudomlig rustning som höjer mig högt över människovimlet. Med henne är jag den segerkaraktär som jag alltid vill vara.
- Dennis, du är min starlight! Jag kommer sakna dig!
Jag har inget behov av det förflutna, men det förflutna har ett behov av mig. En gång var jag så kär att mitt hjärta fick samma koordinater som himlen. Känslan av att vara förälskad är vild som universum, men känslan av att inte bli älskad tillbaka är som att falla som skrot ut i rymdens mörker.
- Hej Dennis! Jag drömde om dig i natt! Du kom ridande på en häst och svingade ett svärd och sa att du varit i Norge och krigat!
När jag går genom Piteå stad känner jag mig som den mest utdöende människan av alla. Jag har en dissociativ identitetsstörning. Jag vill hälla ut min hjärna på pappret, jag vill att alla ska se mina tankar! Jag önskar att jag kunde halvera mängden känslor; jag har bara 5 procent av mitt hjärta kvar; jag lär mig aldrig hur man ska leva ett liv.
Kära läsare! Jag har så mycket att säga men bokstäverna håller på att ta slut. Jag ska därför fatta mig kort:
Skapelseberättelsen kan gå baklänges. Eva kan hänga tillbaka äpplet på grenen och trädet kan sjunka tillbaka ner i jorden. Eva kan åter bli sin makes revben och Adam kan åter bli jord. Gud kan klumpa ihop himmel och jord och slå samman mörker och ljus. Sedan kan Gud sväva tillbaka över vattnet, konstatera att jorden är öde och tom och sitta där alldeles ensam i begynnelsen.
Det här är ett tillägg i Bibeln, det här är min allra sista krönika. Här är innebörden av allt jag någonsin försökt säga till er genom tusentals bokstäver: jag älskar er. Jag Ä-L-S-K-A-R er. Det kan aldrig sägas för många gånger.
Halva kroppen i himlen, halva kroppen i helvetet. Vissa dagar en oövervinnerlig superdiva, andra dagar den mest utdöende pojken av alla. Det är okej att inte förstå sig själv.