Nu är vi tillbaka här igen, jag vet, men Dungeons & Dragons är ett ämne som går diskutera i all evighet (i alla fall enligt mig). Den här gången ska jag försöka att hålla mig till en röd tråd och förhoppningsvis inte tråka ut er med en oändligt lång berättelse om Dungeons & Dragons, men som man brukar säga; man ska inte lova något man inte kan hålla!
Den magi som omger denna typ av rollspel är något minst sagt sagolikt. Inte nog med att det ger en total frihet att försöka sig på att göra vad som helst (vilket i sig självt bara det är en enorm fördel för den med livlig fantasi), utan också det faktum att i många fall påverkas man ofattbart mycket på en emotionell nivå.
Vad jag syftar på, förutom den historia man bygger upp och de situationer man upplever, är det känslomässiga länken man bygger upp mellan sig själv och den karaktär man rollspelar. Detta beror ju självklart också på hur mycket tid man lägger ned på att göra en speciell karaktär. Men främst på vilka framgångar och motgångar man stöter på väl inne i den skapade fantasivärlden.
Personligen tenderar jag att bli väldigt emotionellt bunden till de flesta karaktärer jag skapar, vilken är både på gott och ont. I de stunder vår grupp är på topp och saker och ting går precis så bra som man vill att det ska gå så är det lätt att dras med av de positiva känslor som dyker upp, däremot finns det stunder där man sitter på nålar av skräckblandad förtvivlan då ens karaktär eller kompanjoner hänger på en tunn tråd mellan liv och död.
En av de värsta stunderna som kan uppstå, och som alla spelare är medvetna om att det kan hända precis när som helst, är det faktum att om man inte fokuserar och inte har turen på sin sida finns det en risk att ens karaktär och/eller andra karaktär dör. De finns få saker som kan mäta sig med den förtvivlan som kan uppstå när ens karaktär lämnar det dödliga livet.
När man spelar Dungeons & Dragons lägger man ned ofantligt många timmar på att både skapa och äventyra med den karaktär man har skapat, därmed är det inte underligt att man blir emotionellt bunden till de karaktärens liv och öde.
Löjligt. Barnsligt. Korkat. Eller är det så? För de människor som inte har provat på att rollspela kan jag förstå att det kan kännas underligt hur någon kan bli så känslomässigt påverkad av påhittade händelser i en påhittad värld. För all del, alla får tycka som de vill, men för att förstå någon eller någonting till fullo måste man vara involverad och öppen.