Ett helt liv på sjutton hemmamånader
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Ännu är vi inte redo att göra det till ett stående fredagsnöje, men i går åkte hela familjen (utom storasyster hund, hon fick stanna hemma och skämmas - varför återkommer jag till) till simhallen.
Jag och Siri babysimmade när vi bodde i Umeå, hon är diplomerad plaskare i kurserna ankan och sälen. Sedan hemflytten har det tyvärr blivit rätt dåligt med badandet. Men takterna satt i.
Hon sitthoppade från kanten, dök från madrassen och fick sig en kallsup då och då. Eftersom hon numera är ett gående barn stoppade vi vid småbarnspoolen på väg till omklädningen. Blöjlågt vatten, figurer med blinkande lampor, rutschkanor, sprutande strålar och bubbelvulkaner är ungefär hur kul som helst när man är 1,5 och Siri glädjeskrek med hela kroppen inför varje ny upptäckt att pilla på.
Tidigare på dagen framkallade inte glädjeskriet lika förtjusta miner, då satt nämligen kusin Lovis bredvid och uppskattade inte hennes höga C. Med darrande underläpp och tårfyllda ögon fick hon vaggas en stund. Sedan var allt bra igen och hon kunde fortsätta sin framfart. Hon kallas nämligen kärleksfullt för rulladen, Siris kusin. Istället för att hasa sig fram eller krypa har hon valt att rulla fram i tillvaron.
Med en häpnadsväckande precision dessutom.
Efter badet slukade dottern en och en halv banan, en varmkorv, fyra köttbullar, potatisklyftor, lite blomkål och en hel massa vatten (förutom bassängvattnet då). Bra att lägga på minnet inför någon matvägringsperiod framöver!
Dagen före slukade vår familjemedlem hunden närmare ett halvt kilo halvupptinad broccoli som jag glömt framme. Men det är inte därför vi varit osams.
Tidigare i veckan drog hon för första gången omkull barnvagnen. Inte av illvilja, inte av trots eller missnöje. Utan på grund av en ekorre som skuttade över vägen. Det är bara att erkänna: det var mitt fel. Jag hade inte nog bra koll, var inte nog uppmärksam.
Jag har alltid känt mig säker på hundens relation till barnet - och det gör jag än. I takt med att min mage växte flyttade hunden ner till fotändan av sängen, sedan har hon aldrig flyttat upp igen.
Eftersom Siri sedan lång tid tillbaka sover i sin egen säng skulle hon kunna, men icket. När jag och hunden sover själva hemma är däremot närhetsbehovet stort. Då är det hundhuvud på kudden och kärleksfulla drömmar med sprittande tassar under täcket.
Hon är försiktig när hon äter godis ur människosysters hand, hon är vänlig när Siri för femtielfte gången samma dag hälsar på i hundbädden. När Siri var bebis sov de ofta middag tillsammans i dubbelsängen. Ingen oro för "systergemenskapen" alltså. Mer en frustrerande känsla av otillräcklighet från min sida. Att jag inte skyddade mitt barn. Att jag aldrig kommer att kunna skydda mitt barn till fullo. Det är ju inte heller meningen. Men vetskapen kan boxbulta en i hjärtetrakten ibland. Vi har ju suttit samman med varandra. Under sjutton hemmamånader har jag levt ett helt liv. Ett helt liv i snabb långsamtakt.
Mari Lundberg Rönnqvist