Klockan fyra ringde väckaren i måndags. Sedan tog taxi, flyg och buss mig till Nynäshamn och tre dagars Framtids- och avtalskongress med Svenska journalistförbundet.
Och det har varit intrycksfulla dagar vid havet.
Ett besök stannar särskilt i hjärtat. Den turkiske journalisten Bariş Pehlivan har precis släppts efter ett 20 månader långt fängelsestraff.
Via tolk berättar han om sin vardag. Om att bli stämplad som terrorist för att man bedriver journalistik.
Sedan talar hans fru Aysel Onur Pehlivan om sin vardag, sin kamp, sin ensamhet.
"Min man har suttit i ett litet fängelse. Under tiden har jag suttit i ett stort, och det fängelset heter Turkiet".
I går ställdes Bariş inför rätta igen, eftersom han fortfarande är verksam som journalist och författare. Men att låta bli att återvända till Turkiet från Sverigeresan är inget alternativ.
"Tills mina kollegor är fria kommer jag att vara i mitt hemland och kämpa för dem!".
Jag betraktar makarna på håll under middagen. Sida vid sida, sitter de. Närhet för några dagar. Kanske är de redan skilda åt, igen.
Så. Det är en del att smälta. Men jag är hemma igen. Jag har pussat på mitt barn och min hund.
Och nu är det helg.