När jag besökte en lokal färgaffär som hade ställt ut förra säsongens kulörer och en skylt där det stod ”loppis” på bekräftades mina farhågor. Jag hade oroat mig ett tag och förutspått slutet men nu har det hänt, loppisen har dött.
Förbi är de tider då gamla damer stod i badhusparken och inte visste vad en stringhylla var, borta är chanserna att hitta en komplett servis från Rörstrand på en dammig byaloppis och till ända är de dagar då saker var prissatta utifrån synen att det var skräp.
Men vad hände egentligen? När jag tänker tillbaka så ser jag många varningstecken. Jag tänker på tjejen som nästan blev hysterisk när jag försökte pruta på ett litet sängbord av teak. Hon hade sett det på blocket i Stockholm för 1500kr och tänkte inte acceptera en krona mindre. Jag tänker på att alla tidningar i existens har gjort en loppis-guide. Att det folk anser vara fynd är väldigt begränsat måste också ha spelat sin roll, det är inte som att man kan tillverka mer.
Men vi hade en bra tid, loppisen och jag. Jag började rätt så tidigt, visste vad jag ville ha och hade en mormor med ett stort förråd. Det innebär att mitt hem är prytt av färgglada burkar, söta kaffekoppar och kitschiga prydnader. Så här mitt i sorgen känns det fint att tänka på alla våra minnen.