Ett annorlunda sommarlov
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Jag började nämligen sommarlovet med att köra omkull med mopeden och bryta benet. Det slogs av under knät. Det blev nästan en veckas sjukhusvistelse, en operation och sen en ortos, en slags stödskena för benet. Den ska jag ha i sex veckor, två veckor är avklarade, fyra veckor kvar. Det betyder att jag inte kan köra moped på fyra veckor, jag kan inte heller rida, jag kan inte duscha obehindrat, jag kan inte ens gå barfota gräset. Innan operationssåret har läkt kan jag inte bada, efter det får jag det. Men inte fritt som vanligt. Sex veckor.
Jag älskar att läsa, att skriva och att se film ibland. Men jag vill inte vara bunden till att göra det en halv sommar. Jag har underbara vänner som kommer hem till mig, som kör mig i en skottkärra när mina muskler i armarna gör så ont att jag kvider när jag försöker ta mig fram på kryckor. De hämtar vatten åt mig, tar på mig skon, de bryr sig, de är så fina att det gör ont. Men jag tycker inte om att behöva vara besvärlig. Jag vill vara som jag brukar, jag vill springa runt och kittlas, busa och hoppa.
När jag låg där på vägen och kände bitterheten tävla med smärtan i benet var jag övertygad om att jag skulle sakna mest om benet var brutet var ridningen, badet och mopeden. Men det jag saknar allra mest nu är att ställa mig på knä och öppna råttburen, att hämta ett glas vatten själv, att kliva upp och stänga fönstret utan problem och galet nog saknar jag att plocka i diskmaskinen. Det gör jag!
Det tjänar inget till att vara bitter och jag har nästan allt jag kan önska, det är bara ett brutet ben, det är många som har det mycket värre. Men jag vill inte ha något brutet ben, jag vill bara kunna vara mer än i vägen och hjälplös.