Slutsålt! Sällan har jag blivit så lättad över ett sådant besked. Mina vänner är däremot irriterade över att bara 400 personer tillåts lösa biljett per dag till den svindlande leden Caminito del Rey (kungens väg) i El Chorro.
Vi står ett par hundra meter bort och jag försöker förstå hur någon vill betala för att gå på en plankväg längs en spikrak bergvägg 400 meter upp. Leden var tidigare ökänd och livsfarlig, men har renoverats med EU-miljoner och ska vara säker.
Caminito del Rey är 7,7 kilometer lång och går längs bergväggar, genom tunnlar och över små broar. Långt där nere glimmar floden Guadalhorce. Faller du, ja, då är det med största sannolikhet över.
Med tanke på inledningen så har du räknat ut att jag är en smula höjdrädd. Märkligt nog var jag inte särskilt rädd förr, men långsamt har den här svindelkänslan ökat och i en gondol med glasgolv för ett par år sedan blev det nästan för mycket.
Så jag är glad att det inte blir någon kungens väg.
Vi bestämmer oss för att istället gå en annan led på 1,2 mil i bergen. Det är en sugande stigning och på vägen upp blir vi omkörda av polis och ambulans. När vi kommer upp till den riktigt branta delen så är en räddningsaktion i full gång. En kvinna har fallit tio meter och ska firas ner med en släde.
Det känns lite kymigt och för att inte störa räddningsarbetet så väljer vi att gå motsols. Det är piece of cake, om än fruktansvärt varmt och svettigt. Vi går runt toppen genom en trolsk barrskog och hänförs av rovfåglarna som seglar över oss.
Men när vi kommer runt ska vi ner och nu öppnar sig ett hisnande scenario. Stigen är smal och ringlar längs bergssidan. Det finns inga räcken och ett felsteg är garanterat ett steg för mycket.
Vi kommer ner till de slitna och märkliga arabiska trapporna som byggdes för mer än 500 år sedan. Det är en fantastisk plats att rasta på och njuta av utsikten, Sagan om ringen-känsla, men vid det här laget håller jag på att bli övermannad av min förbannade höjdskräck. Yrselkänsla och lätt illamående.
Framför oss ligger det absolut brantaste partiet, men lugnande ord från mina vänner får mig att ruska bort den värsta svindeln. Jag tar mig samman och jag tar mig ner, om än med försiktiga steg.
Det känns som en seger. På samma sätt som det är en seger för alla människor som utmanar sina nojor.
Trötta och genomsvettiga med blåsor på fötterna slår vi oss ner på det lilla hotellet La Gargantas uteservering i El Chorro med en utsikt som är närmast bedövande och, det ska erkännas, även det lätt svindlande för en krake som jag.
På natten vaknar vi av ett fruktansvärt dån när ett åskväder mullrar in. De höga och branta bergväggarna på båda sidor om vattnet förstärker ljudet och jag har faktiskt aldrig hört ett mäktigare åskdån. Strömmen går och allt blir mörkt. Bara de vilt flashande blixtarna lyser upp och vi följer andäktigt skådespelet från det öppna fönstret.
En timme senare drar det bort och skyfallet avtar.
Jag rekommederar verkligen ett besök i El Chorro och, tro det eller ej, jag älskar att vandra i berg trots den irriterande höjdrädslan.