Idag går jag på jullov för sista gången. Om några månader kommer jag inte längre att gå i Strömbackas korridorer, sitta kvar alldeles för länge i matsalen eller sitta i ett klassrum och skratta så att tårarna sprutar med mina bästa vänner.
Det är en svindlande tanke. Att allt det som är min vardag nu har ett bäst före-datum och att jag inom en snar framtid ska kastas ut i vuxenlivet på riktigt. Snart ska jag söka heltidsjobb, försöka ta mig in på universitetet och skaffa egen lägenhet. Då kommer jag äntligen ha kontrollen över mitt eget liv på riktigt och kan forma det hur jag vill.
Men det är det som är så svårt – för vad händer om jag inte vill något? Eller om jag vill allt? Och vad händer om jag vill bo på fyra ställen samtidigt? Hur väljer man? Vad händer med oss som vill för mycket? Som inte har någon riktig plan, utan bara vill må bra och uppleva allt som erbjuds?
Det gör mig lite rädd. Det stressar mig. Att inte ha någon plan alltså. Hela mitt liv har jag vetat vad jag vill - fram till jag gick ut högstadiet. Fram till dess hade målet varit att gå ut med MVG i alla ämnen, och jag var inte långt ifrån. Sedan kom gymnasiet och jag valde Natur bara för att välja något och för att få en grund att stå på. Och här är jag nu. Tre år senare och ett halvår från att vara klar med skolan. Utan någon susning om varg jag ska ta vägen efter den 12 juni 2015. Eller, det är klart att jag har idéer och tankar kring hur jag vill att mitt liv ska se ut. Det har vi väl alla. Problemet är var man ska börja. Vad vill jag mest? Vad kan vänta?
Jag saknar ett facit för livet. Jag vill att det ska finnas ett rätt svar – att någon ska visa mig vilken väg som leder vart och vilken som är mest gynnsam för mig. Jag hatar att vara osäker, jag hatar att ta beslut utan att kunna förutse vad de kommer leda till och jag hatar att ha för mycket att välja på. Livet efter gymnasiet skrämmer mig, men precis lika mycket ser jag fram emot det. Alla de saker som ger mig ångest och huvudvärk gör mig också så exalterad. Jag har hela livet framför mig och jag kan göra precis vad jag vill med det. Hur otroligt är inte det? Om jag vill bli pilot så kan jag bli pilot, om jag vill jobba på café kan jag göra det. Jag kan bli hjärnkirurg om jag känner för det! Problemet är bara att jag inte vet vad det är jag vill.
Men än är det sex månader kvar till jag springer ut ur Strömbacka i vit klänning och studentmössa. Än har jag luncher kvar att spendera i matsalen, tid att gå i korridorerna och lektioner att skratta på. Problemen får vänta, för än finns det tid kvar. Och nu? Nu ska jag njuta av mitt allra sista jullov.