En totalt meningslös krönika
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Som reporter är pennan ett av mina viktigaste arbetsverktyg. För pennor gäller samma fenomen som för strumpor, bara den skillnaden att där behövs ingen tvättmaskin för att de ska försvinna. Varje vecka laddar jag med nya pennor och några dagar senare är jag utan. Jag ligger kanske inte sömnlös, men man kan undra om det finns en pennkleptoman i den här stan. Om så är, kommer dödsboet någon gång i framtiden att bestå av en samling pennor som bär raka vägen in i Guinness rekordbok. Kleptoman och samlare i en och samma person låter som en ganska praktisk kombination. Eller som en god vän brukar säga:
"Den som har mest grejer när han dör - vinner".
Guinness rekordboks eget rekord är förövrigt att det är den bok som stjäls mest på biblioteken.
Mitt gråa hår glänser som silver och tonårsdottern föreslår färgning, men jag slår bakut. I min ålder känns det lite desperat att drapera sig i svart lugg, ja, lugg och lugg, är det något jag saknar, förutom pennor och kompletta strumpor, så är det lugg.
Men visst har jag färgat håret i mina dar. Svart! Fan, vad het man var. För typ 100 år sedan var den tjej som tvingade, eller i vart fall lurade, mig att färga håret med svart tulpan.
På den tiden jobbade jag på hotell i Stockholm och nyfärgad och snygg som en tupp steg jag in i den skarpt belysta och spegelbehängda hissen, som var fylld med thailändska hotellstäderskor. Det blev knäpptyst när jag klev in, menande blickar utbyttes, fnissandet tilltog och till sist öppnade en munnen och komplimangade min stiliga hårfärg.
När jag mötte mitt ansikte i spegeln så såg jag en glänsande lila kalufs i den skarpa belysningen. Ett fruset ögonblick av insikt om vad en hårfärg kan göra med en människa.
En gammal vän som är väldigt ljus, nästan rödlätt ville vara lika häftig som oss andra svarthåriga. Så han färgade - svart. Och, voilá, det skar sig för min ljuse vän. När tillräckligt många mer eller mindre vänligt hade påpekat saken för honom beslöt han sig för ett radikalt grepp. Han blonderade, men resultatet blev överraskande nog morotsrött. Det var inte heller särskilt snyggt, men tillräckligt originellt för att passera.
Men färgning i all ära, det mest uppseendeväckande jag gjort är nog en permanent. Då blev jag också "lurad" av en tjej som jobbade som frisör. På den tiden hade jag en fantastiskt snygg hockeyfrilla, snacka om orättvist baktalad frisyr, som efter permanenten krullade sig ner över axlarna. Som en grekisk gud eller, hm, som Michael Bolton ungefär. Jag var bara 19 år, så gud förlåte mig.
Till sist, grattis på namnsdagen Engelbrekt, din gamle frihetskämpe. Istället för staty i Örebro hade du förmodligen terroriststämplats och hamnat på Guantanama om du levt i dag. Det hade nog danskarna sett till.