En stillsam mellandagsbetraktelse
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Att Menlösa barns dag korrigerades till Värnlösa barns dag har jag viss förståelse för. En kompis från skoltiden, Loj, föddes denna eländes dag och det blev en del tråkningar. Tror inte han brydde sig nämnvärt. Då var det nog värre med hans fylliga läppar.
Min tre år äldre syster och hennes kompisar menade att dom var kyssvänliga och han var inte i den åldern då brudar låg särskilt högt på tioitopplistan. Han var alltid lite småskraj att dom skulle komma och tråna.
Det skulle förvisso ändra sig och Loj, som förutom sina sensuella läppar, försetts med sammetsögon fick i tonåren flickorna att falla som käglor.
Mellandagar är bra, särskilt om man är ledig. Spelar bowling med mina söner och är tämligen sugen att sätta dom på plats, men trots storspel, nå ja, lyckas tolvåringen vinna över tre serier. Han är stor i segerns stund och själv är jag revanschsugen.
Spelar poker en dag, men det går trögt och efter sju timmar är jag utslagen. Det är mycket som ska stämma om man ska vinna en turnering, men om det är något som jag förbättrat under året så är det mitt pokerspel. Målsättningen ligger fast, men det finns fortfarande en hel del att jobba med. Och lära in.
Det är förvisso en stor portion tur (slump) inblandat i poker, men den som av den anledningen tror att det är ett turspel har inte förstått särskilt mycket av pokerns många bottnar.
Mmm, mellandagar är bra. Det är då som barnen rensat sina chokladaskar och lämnat kvar de bitar som anses oätliga. Exempelvis romrussin i Alladinasken. Den är grymt underskattad.
Problemet med dagens chokladaskar är annars de stora innehållsmässiga förändringar som skett i det tysta. Ett flertal av fempoängarna har bytts ut mot billigare skräppraliner. Nu är detta fusk ingenting jämfört med det lustmord som genomförts mot Twistpåsen.
Twisten var länge den absolut mest högklassiga godispåsen. I dag är Twist ett skämt och ett jävligt dåligt skämt.
Mellandagsreorna har jag lyckats undvika, men kvinnorna i huset kommer hem med en skön skjorta åt mig. Väldigt fin och det finaste av allt är priset. 59 buck! Tar på mig skjortan, samlar ihop alla ratade chokladbitar, häller upp en GT och med en kvardröjande doft av min nya after shave (som jag tyvärr inte kan nämna namnet på eftersom jag inte fått betalt) sätter jag mig till rätta med mina julklappsböcker (som anlände först på Menlösa, förlåt, Värnlösa barns dag).
Keith Richards biografi, en bok om Johnny Cash, en om 1968 (De gränslösa drömmarnas år) och den ocensurerade historien om punken, Please kill me. Räcker nog en bra bit in i januari.
Snart nytt år, men jag avstår löften. De har en tendens att bara hålla i några månader, men jag vet vad jag ska bli när jag blir stor.
Och, du, Gott Nytt År.