De flesta som följt med i den här spalten under Viktresan vet hur min sommar varit.
De där sju kilometers cykelturerna mellan bostaden i stan och Renöhamn tvingades man skippa och de efterlängtade löppassen i spåren i skogen ligger orörda i önskelistan. Sedan knäna och den bakre lårmuskulaturen började djävlas i slutet av maj blev det helt enkelt en annan taktik. Det blev utomhus-gym någon svettig timme på en ö i Piteå skärgård istället.
Nu är gallringstiderna av sly och ris över och det känns både skönt och inte.
Glassen och ölen som hängt med alla tidigare somrar så långt tillbaka jag kan minnas går det alldeles utmärkt att klara sig utan. Däremot kan jag inte tänka mig att vara utan vattnet en sommar. Och då menar jag inte det man dricker och som är upphov till allt liv. En självklarhet för oss i norr, men en lyxvara för merparten av planetens befolkning.
Nej, jag tänker det fantastiska att vara på vattnet i ur och skur. Jag ser nästan fram mot roddkampen i vågorna den årstid när höststormarna viner runt knutarna. Trots alla pass med roddmaskinen i gymen gör sig muskelvärken påmind en timme med långa åror i riktigt vatten.
Den här fredagsmorgonen i skarven mellan augusti och september hade kusinen och jag petat ut ungefär hälften av den nätmängd som är tillåten för en fritidsfiskare. Turen var sommarens andra med den sortens fiskeredskap. Vi vittjade vid halv nio-tiden på morgonen och vid en sisådär halv ett var allt bärgat, fisken saltad och paketerad i kallkällaren för enrisrökning ett par dagar senare.
Kommande vinter är förhoppningen att fisk ska finnas på matbordet åtminstone två av veckans sju dagar.
Mina kolleger och vänner brukar fråga hur det går att klara en sommar utan "en kall pilsner" eller en glass.
Det är inga som helst problem är alltid svaret. Det är betydligt svårare att slå tvärstopp när godsaker placeras på grillen och doften hamnar djupt in i näsborrarna. Då blir det alltid kamp mellan luktsinnet och hjärnan och om någon månad får vi se vilket sinne eller organ som vunnit.
Mitt mål med Viktresan var att plocka bort 35 onödiga kilon under ett år. Idag verkar det som om jag "torskar". Det verkar vara tvärstopp på 26 kilo ned, men jag är i alla fall under 0,1 ton samtidigt som formen känns hyfsat bra.
Nåväl, fungerar benen samtidigt som jag lyckas slinka ut ur vinnarhålet ska spurten bli av prima märke. Något kilo till ska det väl vara möjligt för fetknoppen att plocka från fetkroppen fram till målsnöret.