Mitt allra tidigaste Bryan Adams-minne är musiken från den tecknade hästfilmen "Spirit: Hästen från vildmarken". Den där förbannade jävla hästfilmen vars handling jag glömt bort. "Spirit", som min kusin ville se varannan gång vi såg film, och som jag sett så många gånger att jag nästan spyr då jag tänker på det. Ett annat Bryan Adams-minne (eller trauma) är från sexan då klassen under en engelskalektion står i ring och tvingas sjunga "Everything I do (I do it for you)" i allsång. Tider jag är oerhört glad är förbi.
Kanske är det på grund av detta, och min svårighet för löjliga kärleksballader, som gör att jag har så låga förväntningar och negativ inställning då jag och min kusin befinner oss på Cloetta Center i Linköping för att se honom live tisdagen den 7 augusti. Inte frivilligt, men för hennes skull, som faktiskt gillar hans musik.
Nej, faktiskt. Det tar emot att erkänna, men konserten är trots allt helt okej. Bra nog i alla fall, även om biljettpriserna var onekligen för höga. Bryan pratar med publiken mellan låtarna och bjuder även upp en 14-årig tjej på scenen för att sjunga "Heaven". Okej variation på låtarna också, även om jag nu nästan är mer less "Summer of ’69" än "Spirit"-filmen. Men min kusin är helnöjd, och det är väl huvudsaken.
Han är okej. Men inte bäst. Och att ha sett honom en gång räcker.
Dagen efter Bryan Adams-konserten befinner jag mig i regnet i Göteborg. Jag har sovit fyra timmar den natten och är pissless på vädret, men glömmer snart bort det då jag väl står framför scenen på Liseberg. Parken fylls snabbt av människor i alla åldrar; mer än vad jag förväntat mig. Trots folkmassan så lyckas jag få en bra plats på höger sida om scenen och jag börjar räkna ner minuterna då det är en timme kvar. Det slutar regna och plötsligt händer det grejer.
Klockan slår åtta. Alice Cooper äntrar scenen. Hela Liseberg jublar. Showen kan börja. Äntligen! Det är på riktigt. Jag fylls av en obeskrivlig känsla. Jag känner fjärilar i magen, energi, glädje och kärlek, samtidigt som jag vill gråta lite grand. Han ger mig allt jag väntat mig och bjuder på så mycket mer än bara en konsert. Det är en show, en upplevelse och ett minne för livet med ett otroligt bra soundtrack.
Att Alice & Co lyckas väva in delar av "Another brick in the wall (part 2)" i "School’s out" gör bara låten ännu bättre, och samtidigt väldigt passande med tanke på temat. Lite synd att "Poison" är låten som får mest respons av publiken, eftersom det finns så många andra underskattade guldkorn gömda i Alices stora diskografi, som (jo, faktiskt) är bättre än hiten från ’89. Men jag klagar inte; det är så jävla grymt ändå.
Förutom klassiska Alice Cooper låtar får vi i publiken även bevittna en stor Alice-docka under "Feed my Frankenstein", och halshuggning av mannen själv. Fränt, men det är ändå faktumet att faktiskt få höra och se en av mina största idoler live som ger mig adrenalinkicken och energin jag fortfarande bär inom mig då jag och kusinen springer från Liseberg för att hinna med sista tåget till Falköping. "Elected" spelas i bakgrunden. Livet känns lätt.
Resan får en oväntad omplanering då jag nås av informationen att Iggy & The Stooges ska spela i Stockholm på Gröna Lund på fredagskvällen. Det är en självklarhet att jag ska dit, även om jag inte lyssnat på dem så mycket att jag kan klassas som ett stort fan. Fast då är jag ju ett stort fan av 70-talsmusik i allmänhet, så jag är ju liksom på hemmaplan ändå.
Jag hamnar allra längst fram vid stängslet där jag står och pratar med två glada tjejer i min ålder. Vet inte riktigt hur jag lyckas få en sådan bra plats, med tanke på hur mycket folk som redan samlats framför scenen, men jag njuter av omgivningen i väntan på Iggy & The Stooges utan att ha någon som helst aning vad jag ska förvänta mig. Vad har de att bjuda på, förutom det lilla jag redan hört?
Efter en lång väntan slår klockan äntligen 20.00 och gubbarna springer fram på scenen. De drar igång med "Raw power" och jag slås av en kraftig energivåg. Med en halvfull vattenflaska i handen, som snart kastas ut till publiken, springer Iggy Pop vilt omkring på scenen och bokstavligen kastar sig över publiken. Jag är en halvmeter ifrån att ta i hans hand, men han nöjer sig med att stänka lite svett på mig istället. Upp på scenen igen för att göra några dansmoves, sådär som bara han kan. Jag börjar omedvetet le. Jag har hittat hem.
"Let them up on the stage!" skriker han till vakterna då fansen hoppar över stängslet. "Let’s go fucking crazy!" Circa 15 personer hoppar glatt omkring på scenen tillsammans med Iggy under kommande låt och jag önskar en aning att jag var där med dem, men känner att jag har en bra plats ändå. Han vinkar, flinar och säger hej då med en sista låt. "Your pretty face is going to hell" känns som ett perfekt avslut på en perfekt kväll, men det är ändå "The passenger" jag trallar på då jag, Iggy-frälst och fylld av energi, och min kusin beger oss till tågstationen för att ta tåget till Uppsala och för att så småningom ta bilen hem till Piteå igen.
Alla tre konserer har påverkat mig på olika sätt; Bryan Adams som var bättre än jag trodde (men fortfarande inte bra, Sandy), Alice Cooper som uppfyllde en länge önskad dröm och Iggy (och The Stooges också, för den delen) som frälste mig med sin energifyllda musik och råa uppträdande. Jag kan inte säga vilken konsert jag tyckte bäst om, men en sak är säker: det blev då en jävligt lyckad musikresa.