Det är mycket som är märkligt, för att inte säga oanständigt i den Quickdebatt som pågår. Det är närmast outhärdligt att se en till synes intelligent människa som Göran Lambertz, justitieråd i Högsta domstolen, så fullständigt förgöra sig själv. Det kan liknas vid ett mentalt självskadebeteende.
Jag har nyligen skrivit om Dan Josefssons enastående grävande och journalistiska verk, "Mannen som slutade ljuga", och ni som inte läst boken (läs den!) såg kanske dokumentären som sändes i tisdags. Tillsammans med Hannes Råstams bok och de juridiska granskningar som rivit upp de tidigare fällande domarna visar det en enda sak - Sture Bergwall alias Thomas Quick har inte begått ett enda av de åtta mord han dömdes för.
Vilken Svenne Banan som helst som kan läsa innantill och orkat sätta sig in i frågan förstår att det är så. Det handlar om en rätts- och vårdskandal som saknar motstycke.
Inte i första hand ett systemfel, utan här handlar det om en närmast sekteristisk grupp som av olika skäl farit iväg rätt upp i det blå.
Med detta i åtanke är det givetvis ofattbart att Göran Lambertz inte ens drar sig för antydningar som tangerar lögnen när han envist fortsätter att försvara Christer van der Kwast och hans medsvurna.
Om det var kutym att polis och åklagare jobbade efter samma metoder som i Quickfallet, ja, då skulle vi ha ett juridiskt system som var lika godtyckligt som en hockeydomare utan regelbok och farligare än en psykotisk rättshaverist med en skarpladdad AK5.
En rättssäkerhet inte värd namnet.
Jag har tidigare skrivit om tro som förblindar. Om faran av att inte ifrågasätta och problematisera. Om att sätta upp skygglappar och vägra ta intryck av fakta. Tro som blir så stark att det övergår till sekterism. Vi mot dom, vi som är de upplysta och dom som inte förstått.
Det gäller nog i hög grad de ansvariga i denna rättsskandal. Men Göran Lambertz, vad är hans bevekelsegrunder för att halsstarrigt karaktärsmörda sig själv offentligt?
Kanske vill han försöka rädda sig själv utifrån det faktum att han redan 2006 i rollen som justitiekansler hade möjlighet att ta itu med Quicksektens undermåliga utredningar, men av outgrundlig anledning inte gjorde det.
Istället spädde han på skandalen genom att strö beröm över Kwast och de klubbade morddomarna.
Men någon gång kommer varje människa till vägs ände. Det brukar om inte annat ske när vi är överbevisade och all fakta talar för att vi hade fel, så inihelvete fel.
Det brukar vara smärtsamt att erkänna sådana tillkortakommanden, men om inte annat nödvändigt för att kunna gå vidare.
Göran Lambertz tillhör den lilla minoritet som väljer att handla på ett annat sätt. Att se honom stå i tv med ett spelat roat leende på läpparna och likt en koranuppläsare rabbla sina standardsvar närmar sig det oanständiga.
Snart har han bara kvar de fördömdas gäng som vänner. Den lilla sekt som inte heller vill eller orkar erkänna att det blev fel, att de hade fel.
"Det är många domare som skäms för Göran Lambertz", säger Anders Alenskär, ordförande för domarnas fackförbund Jusek.
Men det är Göran Lambertz som borde skämmas. Och avgå!