En liten snörvlig fransyska
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Söt som socker och ivrig som en sommarvind. Eller för att travestera Strindberg; "Hon kom som ett yrväder en julikväll och hade ett rosa band om halsen". Knubbig som en liten spädgris. Mmm, hon är verkligen liten. Och så snörvlar hon litegrann.
Precis, det är en hund. En nio veckor gammal fransk bulldog. Hon har tagit oss med storm. Bara farbror skäggapa är lite misstrogen. Hans bekväma dagar och sömniga tillvaro är definitivt över. Möjligen är det just det han har insett.
Surmulet vakar han över sina leksaker. App, app, app, den där gummiankan som piper är min. Nej, du får inte låna den.
Fransyskan bryr sig inte ett smack om hans griniga avståndstagande och som tur är når hon inte riktigt upp till skägget. Än!
På kvällen när det är dags att sova börjar den lilla bängeln gråta. Ja, det är sant, hon gråter och vi tröstar och hon somnar snarkande.
Hon sover nära skäggapan och jag misstänker att farbror trots allt tycker att det är lite kul med uppståndelse i huset. Snart får hon nog låna gummiankan också.
En hundvalp är på sätt och vis som att ha en bebis i huset och det slår mig att i Piteå dansar och lers begynnelse var min äldsta son en liten parvel. Nu är han vuxen och ska spela med två av banden på lördag. Dynamik Syndrom och Plain End heter banden. Det ska jag inte missa.
Själv var jag i gång nästan dygnet runt den där första festivalhelgen. Jobbade dagar och kvällar och så var det efterfest på natten.
Roliga efterfester med artister, arrangörer och annat löst folk till långt in på morgonen. En gång vacklade jag ut från dunklet på gamla Time vid sjusnåret och möttes av en obarmhärtig morgonsol.
Det har gått 20 år och trots att, hm, åldern har tagit ut sin rätt, så är det roligt med festival i stan. Vimmel och mingel, vänner och bekanta, öl och vatten (precis, varannan vatten), mat och munkar, jazz och rock, blues och pop, sång och dans och en halvgalen isländska som springer runt på området och sjunger opera. Det är bra, det är kul, jag gillar knasiga happenings.
Winnerbäck och Kent, absolut, men Oskar Linnros och Movits! känns kanske mer spännande. Eller, nja, jag gillar verkligen Kent.
Det här blir kul, riktigt kul. Eller som vi som varit med förr brukar säga:
"Rather laugh with the sinners, than cry with the saints".
Men fransyskan, den lilla keruben, får inte följa med.
I dag är det fredag och sista dagen på jobbet före några dagars välbehövlig semester. Höll på att skriva att jag inte ska göra någonting, men det är inte riktigt sant. Mina drömmars Arjeplog ligger där och ruvar med sina många sjöar och älvar. Första dagen ska jag fiska ensam och bara vattnets forsande ska vara soundtrack. Jag hinner nog umgås med goda vänner i fiskestugan också.
Men först lite Piteå dansar och ler. Ta hand om er där ute i vimlet.