Ett sista inlägg. Ett sista tillfälle att ösa ur mig hur underbart det faktiskt är. Att resa, att se sig omkring. Att se lite mer av världen. Och jag vet inte hur jag ska få ner allting i ord, allt jag vill säga för att beskriva det. Skräcken. Rädslan. Spänningen. Ruset. Lyckan. För mig var det stort. Jag skulle ut i världen. Jag hade inget jobb, ingen plan, ingen bok med recept på enkla och billiga maträtter. Jag hade en resväska med maxvikt av 20 kilo, och en vän. Och det räckte fint. Jag var trygg i otryggheten, förväntansfull och livrädd.
Det var en konstig känsla att sätta sig på flygplanet. Inte på grund av flygbolagets säten, utan känslan av att biljetten man bokat var en enkel. Det fanns inga spikade datum för återresa, inga bestämmelser, inga måsten. Bara en tom almanacka, dagar redo att fyllas i, datum redo att kryssas. Det var nu det började. Frågan var ju bara hur fasen man gjorde. Vart börjar man? Efter att sprinklat charm och strålande leenden, och delat ut tvåsiffriga antal cv:n över varenda affär, pub och restaurang insåg vi det alla andra insett för sådär tre år sen. Det finns inga jobb i Irland. Det var på golvet i sovsalen i Galway, liggandes på rygg och tittandes upp i taket som det slog oss. Skottland. Skottland, Skottland, Skottland. Det kändes nästan oförskämt rätt. Efter fem underbara dagar i Galway på västkusten, spenderade vi två i Cork på sydkusten och därefter till Dublin på östkusten. Därifrån flög vi till Edinburgh. Och första natten vi bokade på vandrarhemmet ledde snart till en natt till, och därefter 47 till. Vi slutade leta lägenhet och såg oss som hyresgäster på Castle Rock. Och vi var inte ensamma, det fanns en hel hög underbara människor som liksom vi hade gått innanför dörrarna, slutat leta och slagit sig till ro. Det finns antagligen lyxigare vandrarhem till samma pris, men Castle Rock är speciellt. Det är personligt, inbott och gemytligt. Det fanns en respekt som alla delade gentemot varandra, och efter ett par veckor förstod vi varför folk inte var rädda för att lämna sin dator framme på ett bord, eller mobilen på laddning i korridoren. Dom litade på varandra. Det kändes tryggt. Inte tryggt av den anledningen att det fanns någon i receptionen dygnet runt, utan tryggt av den anledningen att det var vänner som fanns i receptionen. Dygnet runt. Vänner som tog hand om varandra, vände dåligt till bra, ledsamt till glatt. Och det var fint att bli en del av det. Att vara en del av det. I två månader var vi på resande fot. 8 veckor. 56 dagar av glädje och kärlek. Vi delade sovsal med 15 andra tjejer, toalett med desto fler, sällan fick man vara ifred och sällan var det helt tyst och fridfullt. Men jag skulle inte byta ut det, inte mot något, för jag fick dela det med fina människor. Med vänner. Dygnet runt.