De senaste dagarna har jag burit med mig en varm känsla från det att väckaren ringer sin snälla, drömska signal. Jag har känt mig god i sinnet, mot mig själv och andra. Varm i hjärtat. Med den allra bästa känslan av pepparkaka i själen. Mildkryddig och lugn.
Flera kvällar har jag rullat ut yogamattan framför kaminen och långsamt hittar jag tillbaka till ashtangan. Och det är ju så, att den hjälper mig att må som allra bäst.
Sedan finns det ett rätt enkelt svar på mitt välbefinnande. För mellan mysiga aktiviteter som Tingeling på bio med min dotter, filmkvällar med min man, Downton Abbey på play, yogite och kokosskivor så har jag fått sova.
Tänk att något så grundläggande kan vara så svårt. Jag har inte ens insett att det är bristen på sömn som smygsamt nött på mig. Men sexåringen har sovit med mig länge om nätterna nu. Och hon ligger sällan stilla mer än några sekunder. Hon pressar och kör upp sina finhårda knän i min sida. Om och om igen.
Så nu testar vi en ny taktik. Med omflyttade madrasser och upp-pallningstekniker.
Två nätter, inte mer än sex, sex och en halv timmes sömn. Men ostört.
Vilken skillnad.
Och Siri, hon mår också bra av det tror jag. För några morgnar sedan fick jag till och med gå upp och väcka henne.
Sedan lagade jag varm choklad till henne.
Och det luktade advent.