Min mormor var 104 år när hon dog. Hon var klar i skallen in i det sista och bodde själv i det lilla huset vid Råneälven.
Det är en aktningsvärd ålder och få förunnat att bli så gamla.
Nu är det snart dags att fira nästa 100-åring, men den här gången är det en tidning, Piteå-Tidningen, som fyller ett sekel. När PT grundades 1915 rasade första världskriget och under hela det omvälvande och dramatiska 1900-talet har tidningen oförtrutet kommit ut.
Nu skriver vi snart 2015 och vad som händer sedan har jag inte kompetens nog att förutse, men som tidningsmänniska lever jag i en föränderlig tid där tekniken i allt större utsträckning bestämmer hur framtiden ska se ut. Än viktigare är hur älvdalens invånare väljer att ta del av de lokala nyheterna i ett allt snabbare digitalt och konkurrensutsatt informationsflöde.
Hittar vi inte rätt så får jag väl skriva en vitbok med den föga originella titeln "Hundraåringen som försvann".
Ah, det löser sig nog. Så låt oss börja med att fira 100-åringen. Visst talar jag i egen sak, men faktum är att PT är en lokaltidning av hög klass. Att ha en egen tidning är en stor förmån och jag törs försäkra att på andra håll i landet där lokaltidningen lagts ner så är det en förlust, ett tomrum.
Det är ett tomrum som ett annonsblad, hur bra det än anser sig vara, aldrig kan ersätta.
Själv har jag jobbat på PT i över 25 år och när jag tänker tanken så svindlar det lite lätt. Det skulle bli två år, var det tänkt, men åren gick och det blev som det blev. Det finns ingenting att ångra. Det har varit en omväxlande och innehållsrik tid. Det finns en del att vara stolt över och annat som är av mindre vikt.
Det finns en utsatthet i att vara journalist på en dagstidning, inte minst på en mindre ort där "alla känner alla". Du skriver dina texter och du måste leverera. Sedan hängs det ut på torget för bedömning. Idoljuryn väntar.
Tusentals personer kommer att läsa din text. Är det ett bra utfört jobb kommer folk att nicka gillande eller i vart fall reagera på texten. Är det dåligt blir reaktionerna där efter.
Fast vid det laget är du i gång med nästa text och nästa text. Och ditt arbete blir bedömt igen och igen.
Hur många texter har det blivit på drygt 25 år?
Det bör vara över 6 000 artiklar och runt 1 200 krönikor.
Sammanlagt blir det en oerhörd mängd tecken. Varje krönika innehåller cirka 3 200 tecken. Om jag multiplicerar det med 1 200 krönikor så blir slutsiffran svindlande 3 840 000 tecken.
3,84 miljoner tecken motsvarar några tjocka romaner och kanske hade det varit smartare att satsa på den skrivarbanan. Skrivit några svärtade kriminalromaner om en luggsliten snut och en frågvis journalist med Piteå som miljö och kuliss.
Borde inte vara så svårt. Inte med tanke på vilka svenska författare som säljer bäst i det här landet. Det är i många stycken väldigt taffligt och närmast genant oinitierat. Fast spela roll, Läckberg med flera kan skratta hela vägen till banken.
Leif GW Persson berättade att han läst Läckberg, men med den uppenbara risken att allvarligt skada sin psykiska hälsa.
Ungefär så. Gäller att vara lite bättre alltså.