För en vecka sedan uppenbarade sig en dröm jag aldrig vågat drömma tidigare. Ökenrally. Att få navigera en rallybil när det inte bara gäller att åka fort, utan att överleva två veckor i sträck i 50 graders hetta. 180 km/h genom sanddyner och sandstormar, vilken upplevelse.
Anledningen till att jag började fundera på ökenrally är för att jag under förra helgen på Bosön fick förmånen att lyssna på Annie Seel, som åkt Dakarrallyt 17 gånger och till och med vunnit damklassen på motorcykel. När hon stod där och berättade om sin karriär inom motorsporten och vägen till att bli vm-mästare på motorcykel, insåg jag att det är precis det jag vill göra - fast i rallybil. Annie var inte längre än mig själv och hade fötter mindre än ett barn, och kanske var det just det som gjorde att hon tilltalade mig, för att jag hittade ett samband mellan mig och henne. Hur skulle lilla jag överleva i stora öknen? Kan hon så kan jag. Avlägset mål, jag vet - men ingen dröm är för stor sägs det, och jag tror man måste våga drömma stort trots att målet är avlägset.
Ett mer kortsiktigt mål är att genomföra nästa säsong med fina resultat. Just nu håller jag och Linus på att skramla ihop de sista slantarna som gör det möjligt för oss att köra, sedan ska vi satsa stenhårt på att utvecklas i rätt riktigt under nästa år. Nu gäller det att lägga i en ännu högre växel, för att komma ifatt budgeten (som vi ännu inte riktigt rott i land). Pengar växer inte på träd, och pengar får man inte om man inte kämpar för dem. Det är precis vad som står på schemat just nu. Att kämpa hårt för att slutligen få en belöning - att kunna ge konkurrenterna ett tufft motstånd och hålla oss på topp året ut. Det kommer vara värt det i slutändan.
Även om målet är kortsiktig eller långsiktigt gäller det att aldrig sluta kämpa för att nå dit man vill. För vill man, så kan man åstadkomma vad som helst. Till och med ökenrally.