"Jag ska nog till Slovakien för att jobba i tre månader", sa min pappa en helt vanlig tisdagseftermiddag i september. "En av avdelningarna på mitt jobb ska flyttas ner dit så jag och några arbetskompisar ska hjälpa till att installera alla maskiner och lära upp de anställda där. I slutet av oktober eller början av november far vi", fortsatte han.
Va? Vad är det han säger? Slovakien i tre hela månader? Jag blev så paff när han berättade det att jag började gråta. Och nu menar jag inte alldeles hysteriskt, men det rann några tårar ner för kinden, det gjorde det. När jag hade samlat mig fick han berätta lite mer och när det hade sjunkit in visade det sig inte alls vara så tokigt. Det betydde att jag skulle få hela huset för mig själv i TRE månader (tonårsdrömmen liksom), eftersom brorsan skulle flytta in med mamma.
Förutom det faktum att jag skulle sakna pappa otroligt mycket så kändes det ändå helt okej med att bo själv, trots alla sysslor som nu skulle bli mitt ansvar. Inte skulle det bli en dans på rosor att behöva tvätta och diska och städa och skotta snö.
Där ett tag verkade det dock som att resan inte skulle bli av. De sista dagarna i oktober började närma sig. Förberedelserna i Slovakien pågick fortfarande och lönerna förhandlades, men ungefär en vecka innan avfärden kom pappa hem och berättade att han skrivit på ett kontrakt för FEM månader. Shit, shit, shit. Hur ska jag klara mig själv i fem månader var den första tanken som slog mig. Det är ju nästan ett halvår, men så skönk även det in och jag började se fördelarna med att bo hemma själv igen.
I måndags sa jag dovidenia (hejdå på slovakiska) till pappa. Fast jag har fortfarande inte riktigt fattat att han ska vara borta så länge, det känns som att han ska komma hem vilken dag som helst. Tur att han kommer hem över jul i alla fall så jag inte längtar ihjäl mig efter honom helt och hållet.
Nu är jag officiellt ensamboende så att säga. De första dagarna har gått bra. Jag har tagit in posten varje dag, dammsugit och tvättat. Frågan är bara hur länge de håller i sig innan latheten tar över.