Dom slåss om min gunst

Det pågår ett krig om min premiepension. Det är
många som slåss om min gunst. Jag kan välja och
vraka bland utskick i fyrfärg som lovar att just dom är bäst på att förvalta mitt pund. De lockar med ett rikare liv, ja, rent av det ljuva livet den dag jag anses för gammal för att arbeta.

Någon gång har jag ögnat igenom vad de självförhärligande fondbolagen erbjuder, men för det mesta har breven hamnat i pappersinsamlingen.

Nyligen fick jag som en av 600 000 svenskar brev från Premiepensionsmyndigheten. (Det ansågs för dyrt att skicka till samtliga 2,4 miljoner svenskar som inte gjort något aktivt val sedan starten år 2000). Således ska jag känna mig utvald. Jag får möjlighet att bli en av dom som får lite mer i pension. Jag kan också tjäna ett par tusenlappar genom att leta fonder med bättre vinstutveckling. Jag ska också få chansen att bli en glad pensionär som skålar i champagne.

Jag känner folk som lägger ner tid och kraft på att jaga de optimala fonderna. De snackar i lunchrum och jämför vinstutveckling. Just nu verkar det vara Öststatsfonder eller ännu hellre Asienfonder som gäller. Här går det att gräva guld för den som rycker på axlarna åt exploaterad arbetskraft och barnslavar. Eller blundar för miljöförstöring och krigsindustri.

Men jag är inte intresserad. Det handlar inte om lathet eller dumhet. Eller, ja, kanske det sistnämnda. Jag vill nämligen av princip inte aktivt delta i dobbleri om den pension som jag tjänat in genom arbete.

Är jag en bättre människa? Det tror jag inte. Jag är bara så trött på vinstmaximering och att tvingas vara en del av brutalkapitalismen. För även om jag inte gjort ett aktivt val så skvalpar mina premiepensionsslantar omkring i den galopperande spekulationskarusellen.

Men att ägna tid åt att försöka kapa åt mig några ynka tusenlappar extra är inte riktigt min grej.

För övrigt kan man undra vad som händer när nästa krasch på världens börser inträffar? När vinsterna äts upp och vi står där med våra bortspekulerade pensioner. Tigerekonomier och ryska oligarker i all ära, men vi lever i en värld där stora ekonomiska värden nog kan ses som fiktiva och förr eller senare når vi nästa stopp och bubblan spricker. Visst, det är säkert någon som blåser upp den igen.

Så, vad fan, finns det några länder där människovärdet är noll så ge mig en sjyst fond som matchar. Jag vill ha guldkant på pensionen. Om sedan champagnen smakar beskt så är det skit man får ta.

Nej, men vilken trist attityd. My god, champagne är alltid champagne och varför ska man bekymra sig om en massa kineser, dom är ju så många. Nää, nu ska vi fira att Sverige har fått 17 nya miljardärer i år.

I lilla Sverige finns det numera inte mindre än 136 miljardärer. Det går bra för Sverige, klart man blir stolt.

Inte ska vi vara missunsamma. På andra sidan vägen står förvisso en jävla hop med fattiglappar utan besparingar och skyddsnät.

Men det vet väl alla, att om dom rika blir
rikare så kan de fattiga få skrapa grötfaten.