Det är sällan sport har en förmåga att fånga mig. Så är det bara. Men personliga öden och livsberättelser tilltalar mig. Ofta.
För ett tag sedan hamnade jag och maken framför reprisen av Staffan Hildebrants "Hooked for life".
Man kan kalla den för uppföljare till "14-årslandet", den första svenska skateboardfilmen från 1978. Bland annat var skejtarna Tony Magnusson och Greger Hagelin med. Efter drygt 30 år har Staffan åter sökt upp och filmat dem och några andra svenska skateboardpionjärer. Det blev "Hooked for life" och vår filmande kompis Pierre Wikberg har med några klipp i den.
Det som gjorde den så intressant för mig är de personliga ödena, och hur dokumentären speglar en del av samhällsklimatet. Det där som gör en dokumentär till något riktigt bra. Scenen där Wesc-grundaren Greger Hagelin stöter på några kids på skateboard måste ha varit klockrent för filmarna. Jag kan känna känslan av att vara i hamn med ett jobb.
Samma sak är det med Jonathan Hedströms berättelse här intill. Hockey är inget jag fastnar för framför tv:n, men Timråspelarens personliga upplevelse av tränare som påpekade att han var "för tjock" och vad det ledde till är intressant och relevant.
Läs Isabelle Palos intervju med honom. Vare sig du är sportintresserad eller inte.
Själv "firar" jag trettonhelgen med ryggskott och nackspärr. Ligger i det närmaste pall i sängen och läser jag "En mot hundra. Jag infiltrerade Hells Angels" av Jay Dobyns. Efter att ha sett klart tv-serien "Sons of anarchy" måste jag fylla mitt liv med andra motorcykelmän. Utan snygg musik, snygga klipp och glamourisering, dock.