Döden och försenade tåg
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Jag fylls av vemod och sorg och faktiskt ilska över uppgivenheten. Av att tvingas se kraften och livslusten på sparlåga. Han är så mager, som en fågelunge, och så märkt av sjudom och ångest. Rädd att dö, rädd att leva. Fångad i en kropp som inte riktigt vill vara med längre. Det finns ingenting jag kan göra. Och jag känner mig skamset lättad när bussen går.
Bussen går till Söderhamns resecentrum som är placerat utanför stan med en motorväg och en mack som närmaste grannar. Det är tidig lördagkväll och jag väntar på Norrlandståget som ska ta mig till Älvsbyn och allt är totalt öde. En knapp timmes väntan och jag läser journalisten Seymour M Hersh bok "På given order". Det mesta har jag läst tidigare i artikelform, men här har han samlat sina undersökningar och avslöjanden i en tjock bok.
Låt mig påpeka att Hersh förmodligen är Amerikas viktigaste journalist, men absolut inte någon vänsteraktivist om än han har anklagats för att vara "terrorist" när han avslöjat lögnerna och korruptionen som omgärdat George W Bush presidentskap. Det är stundtals sanslösa avslöjanden och alla ni som blundat för de verkliga orsakerna till anfallet mot Irak bör läsa. Det är inte en fråga om vänster eller höger, det handlar bara om sanningen.
Det kommer inget tåg och efter en halvtimme börjar jag känna viss oro. Ingen information på displayen och det anvisade telefonnumret leder till en telefonsvarare som inte kan ge några besked. Jag ringer till en vän som via nätet slutligen hittar upplysningar om att tåget är försenat. Istället för 19.55 beräknas tåget gå 21.45 från Söderhamn. Irriterande, visst, men hellre det än att sväva i ovisshet. För övrigt kan jag berätta att information om förseningen dyker upp på displayen först klockan 21.10. Det kallar jag service.
På en punkt är jag stärkt i min övertygelse; bygg aldrig ett resecentrum utanför Piteå. Det saknar all logik, ja, jag vill beteckna det som ren idioti. Ensam i ett öde resecentrum utslängt i ingenstans utan möjlighet att ens köpa en dricka. Hade stationen legat mitt i Söderhamn hade jag kunnat gå och käka en bit mat eller klämma en bira. Nu kan jag bara vänta. Fuck Söderhamn!
Så, Piteå, ni vet var ni ska bygga om det nu blir en Norrbotniabana någon gång när jag är så gammal att det är jag som står kvar på perrongen och vinkar när tågen går.
Väl på tåget får jag kvällens första goda nyhet. Den trevliga konduktören erbjuder mig en egen liggvagn och i restaurangvagnen tar jag en öl och försöker tvätta bort lukten av död. Den där krypande känslan som jag är tillräckligt gammal för att känna igen. Jag känner lugn.
Tåget är försenat, men jag har inte bråttom, känner ingen stress. Jag ska sluta med det.