Djuriska bekännelser
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Mina känslor för djur är däremot inte ömsesidiga. Ju mer jag tar avstånd desto mer vill de vara i min närhet. Varför tycker djur om mig så mycket? De hoppar, gnuggar sig och gossar med mig, är det så att de vill ha vad de inte kan få? Kan det vara så att de tänker "Hon är så cool och nonchalant och jag måste vara hennes vän, nu, nu, nu!" Jag tycker mig se det i deras ögon när de trycker sig mot mig och följer efter mig.
Det värsta är nog ändå när andra människor har en överdriven kärlek till sina djur. Jag blir så besvärad när jag ser någon pussa på sitt djur, det handlar både om att det är något sjukt med den sortens kärlek till ett djur och att det är äckligt ur hygiensynpunkt "mmm min hund äter saker från gatan, så mysigt det skulle vara med en puss" Jag undrar var problemet hos de personerna ligger, är de så desperata efter närhet?
Jag tycker också det är konstigt när folk lägger ut massa bilder på sina djur på Facebook, Smulan äter mat, Laban på promenad, Misse i en hatt, glad matte och voffsing och så vidare. Ifall det är någon mer än den som lagt ut bilden som får ut något av den sortens bilder vänligen kontakta mig ... Ja, jag trodde inte det! Samma människor pratar också alldeles för mycket om sina husdjur, små roliga anekdoter om vad deras djur brukar hitta på. Nja, inte så coolt. Det är ungefär samma som när folk vill presentera mig för sina djur, jag klappar på dem lite tafatt och mumlar något som "mm så söt och gullig".
När jag ändå håller på, folk som klär ut sina djur och behandlar dem som människor! Jag har nog väldigt svårt att förstå djurägare i allmänhet, vad är gulligt med en hund i en tomteluva? Vissa ser nästan sina husdjur som sina barn och gulligullar med dem och tror de har känslor. En gång för alla, djur har instinkter, din hund blev inte sårad och ledsen.
Det handlar inte bara om vanliga husdjur utan jag har även svårt för myror, kängurur, fiskar och djur i allmänhet. Jag vet inte vad problemet är och hela min uppväxt har jag känt mig annorlunda, rent ut av som en outsider för att jag inte velat följa till djurparker eller klappa på djur jag ser. Jag förstår inte hur man kan gå omkring och bara älska alla djur. Ifall man jämför med mig så är min bror som Doctor Dolittle. Han tycker verkligen om djur medan jag alltid har velat hålla ett säkert avstånd mellan dem och mig.
Ett undantag jag har är katter, främst mina egna katter men också djur jag "känner". Jag tycker till exempel om mina morföräldrars hund och djur jag träffar ofta. Visst är mina katter också lite jobbiga och löser hår och behöver mat hela tiden " and don’t get me started on kattlådan". Men som Ernst Kirchsteiger säger: " När en katt ligger och sover i ett rum finns det inte mycket mer för en inredare att göra där". Trots min avoga inställning till djur kan det vara ganska mysigt att ha en katt som sover vid fotändan av sängen, bara den inte väcker mig och kräver saker.