Ledig från jobbet mitt i veckan, men hemma väntar projekt på sitt genomförande. Det stora är staketbygge på ett sluttande markplan och som ofta när det ska hända något så har jag gruvat mig i ett antal veckor. Jag tänker på "ordspråket" som någon myntat.
"Om du tror att det är dyrt att hyra ett proffs, vänta tills du anlitat en amatör".
Uhu, i det här fallet är det jag som är den glada, nå ja, amatören, men spelar roll. Det ska göras och resultatet måste bli minst "bra", helst "utmärkt".
Orsaken till staketbygget är två. I ett tillstånd av överenergisk arbetslust i fjol röjde jag buskar och sälg i slänten på baksidan. Följden blev överdriven insyn som gjorde mina små dumskallar till fransyskor skogstokiga så fort någon passerade på gatan. Då har jag inte ens nämnt frugans missnöje.
Den andra orsaken är att den hårda vintern tog det sista av gärdsgården. Att få tag på nytt virke har blivit svårare med åren och när jag kollade för några veckor sedan så verkar marknaden för skihagevirke ha minskat markant. Den gamla farbrorn som var min tidigare leverantör är nu salig i åminnelse. Den karln var perfektionist och visste vad han gjorde.
Här kan lätt skrytsamt tilläggas att jag byggde den långa gärdsgården själv 1994 och resultatet blev verkligen snyggt. Amatörens seger över materian eller nåt sånt. Tio år senare ersatte jag vissa avsnitt som farit illa, men nu är det, som sagt, inte det enklaste (eller för den delen billigaste) att få tag i bra skihagevirke av senvuxen gran.
Så, vad fan, nu blir det modernt och robust. Träffade en av mina favoritrådgivare och gick igenom vad jag behövde och fick på köpet en rad goda råd, men min osäkerhet är fortfarande inte skingrad. Jag har spettat upp hålen där stolpspjuten ska sitta och förhoppningsvis löser det sig eftersom.
Trots allt, ingen är perfekt, men den som kan bygga en snygg gärdsgård är ganska nära.
För att skingra staketgrubblerierna gick jag på bio för att se "Rocketman", dramatiseringen av Elton Johns uppväxt och tidiga år som musiker och stjärna. Det är mycket lyckat. En sprakande föreställning med en sensationellt bra Taron Egerton i huvudrollen.
Vissa musikscener är bländande, men filmens stora förtjänst är modet att skildra de mörka sidorna. Stundtals kryper filmen in under skinnet och ska vi göra en jämförelse med "Bohemian Rhapsody" som skildrade Freddie Mercurys leverne så vinner "Rocketman" med minst en staketlängd.
Gå och se, värd hela biopengen.