En god vän fyllde 60 i onsdags och själv är jag bara ett år bort. Det är således längesen en var ung och odödlig. Det är tio år sedan livets middagshöjd passerades och även om det inte är skymning än, så är det inte oändlig tid att spela på. Så låt oss tala om döden. Eller livet!
Det kanske börjar bli dags att summera eller göra upp räkenskaperna. Tala om för dom vi älskar hur mycket vi älskar dom. Börja pricka av den där listan med saker som en borde göra innan det är försent. Göra verklighet av alla banala utrop, du vet ”fånga dagen” eller ”Lev ditt liv som om varje dag var den sista”.
Jag såg en reklamtext som löd ”En dag ska vi dö – alla andra dagar ska vi leva”. Precis, så är det, det är bara nu och vi kan göra varenda jävla dag till en njutning. Problemet för många av oss är att vi har så svårt att se storheten i det lilla. Vi stövlar på och är upptagna av att jaga framgång, prylar, sex, tv eller vad det nu kan vara för trivialiteter som vi fyller oss med.
Det sägs att människor som drabbas av livshotande sjukdomar får en annan syn på livet och prioriterar på ett annat sätt. Glädje och mening bortom framgångsjakt och materiella tillgångar. Medan de flesta andra irrar runt i myrstacken och bara låter dag efter dag passera och för varje dag kommer ett steg närmare. Döden!
Döden! Vad vet vi om döden? Tja, vi vet att den biologiska klockan har stannat och att vi inte längre är. Vi har upphört att existera i fysisk mening och i de närståendes minnen bleknar vi sakta, men säkert bort. Kanske är det därför somliga strävar efter att bli odödliga av en eller annan orsak.
Det mesta som har med döden att göra handlar annars bara om vad vi tror. Vi kan tillbe de mäktigaste gudarna i hopp om ett liv efter döden eller kanske fantisera om själavandring, men det handlar bara om vad vi tror. Det ger oss möjligen tröst.
Men innerst inne vet de flesta tänkande människor att det är nu, det här futtigt korta livet, som gäller.
Vid 60 kan en krasst påpeka att tre fjärdedelar är avklarade. Upploppet återstår. Det är nu all erfarenhet och allt slit i bästa fall ska skördas. Numera kollar jag dödsannonserna för att se vilka generationskamrater som dött. Det har definitivt med åldern att göra.
Och min vän fyllde 60 i onsdags, men jag lovar att hon strålar av ungdom och skönhet. Odödlig som en tonåring. Som jag! Och det är så underbart härligt att leva. Trixa med döden får vänta. Ja, må vi leva uti hundrade år.
Och vi som hade fest vet att bara för att en person är död så bevisar det inte att hen levt.