Allt handlar egentligen om att bita ihop, har ni tänkt på det?
När man är så spyless på skolan och proven bara haglar in, då handlar det om att plugga sig igenom de där timmarna då man hellre vill vara med kompisar,
sova eller träna. Det handlar om att skicka in uppsatser i tid och veta med sig att man faktiskt skrivit sitt bästa, göra redovisningar och känna att man förberett sig så bra som möjligt.
När man står där i spåret och inser att man har två kilometer kvar och mjölksyran är allt för påtaglig, det är då man ska pressa sig själv och komma ihåg att man faktiskt bara gör det för sig själv. Att man ska göra de där extra situps:en varje kväll. Och veta att när man inte får den där kroppen som man har som förebild så accepterar man att förutsättningarna har sett annorlunda ut.
Det enda man kan göra är att hoppas att det är värt det, att det blir bättre och att det kommer att leda till något bra. För tänk efter, hur många gånger behöver man faktiskt INTE bita ihop? Då allting är helt fantastiskt. Då man får tillbaka alla de där proven och man har kanske inte fått mvg på alla, men man gjorde sitt bästa och det var inte ankskit. Då man har sprungit de där två kilometerna, pressat igenom mjölksyran och faktiskt aldrig stannat upp och tänkt, nu orkar jag inte längre. Då är det värt att bita ihop. Tänk att när du skrev det där provet och känner, fan jag skulle ha pluggat mer, så kanske du hade massor med annat att göra och inte prioriterade detta. För hur mycket ett nk-prov faktiskt kan avgöra hela din framtid så måste man faktiskt leva i nuet också. För vi vet faktiskt inte vad morgondagen kommer erbjuda eller hur länge vi kommer att finnas.
Kom ihåg att njuta över de gångerna du faktiskt inte behöver bita ihop. Låt ingen bestämma när du ska sluta. Känn efter själv när du har gett allt du kan, för vet du vad? Gjorde du ditt bästa så är det mer än nog. Man är inte bäst i allt, kanske inte ens på något men det gör faktiskt ingenting.