Den fruktade förkylningen
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Alla har de snorat och hostat, svettats och plågats. Jag vaknade, slog upp ögonen och något kändes inte som vanligt. Öppnade munnen för att prövande säga god morgon till mig själv, men inget ljud hördes. Wow. Jag hade tappat rösten, på riktigt tappat rösten! Det har aldrig hänt mig förut! Så jag väntade med att prata tills de som skulle byta lakan kom in i rummet, gick fram till min säng och sa "Upp och hoppa, solstråle!" och jag, hest och eländigt, kunde väsa fram "Jag m-m-mår inte s-så bra, måste jag?" och de tittade på mig, fulla av medlidande, och sa "Åh, det är klart du inte behöver. Du får sova hela dagen om du vill!".
Okej, riktigt så sa dom inte, men det var allt något i samma stil. Sen kom Marta med frukost på sängen och en kopp te. Sen gick hon och köpte godis, den ängeln. "Man ska inte äta godis när man är sjuk, då mår man bara ännu mer illa", säger alla här.
"Man ska inte äta choklad och sylt på vitt bröd till frukost heller", säger jag då. Tji fick dom. Och mamma, jag mår egentligen inte så jättedåligt, men man måste ju passa på att skriva lite dramatiskt nu när det är i tidningen och allt."