Jag älskar frukost. Det låter enkelt, men så är inte fallet min gode Watson. Denna procedur tar tid och är lika viktig för mig som meditation för en buddhistisk munk. I timmar kan jag sitta och tugga en macka likt Doris från "Hitta Nemo" när hon talar valsspråk. Jag mixar blåbärssmoothies som en galen vetenskapsman med morgonhåret på ända och varvar abstinensartat apelsinjuiceshots mellan vaniljteet. Men trots att jag låter galen så mår jag bra. Ända tills en morgon för några mornar sedan.
Kaffet kokade, solen sken och fåglarna kvittrade. Det kändes nästan högtidligt där jag satt med frukosten framför mig. Som om Kungen plötsligt skulle infinna sig med hela familjen i släptåg.
Så, nästan ceremoniellt, tog jag upp kaviartuben och förde den mot det kokta ägget. Jag visste att det bara fanns lite kvar men den lilla delen av himmelriket skulle jag ha och det började vattna sig i munnen. Men det gick trögt och jag tryckte på Kalles godtrogna fräkniga ansikte tills mina fingrar blivit vita och gäddhänget dallrade. Svetten började lacka sig på ryggen och jag kände hur små kallduschar av panik började skölja över mig.
Tänk om jag inte får ut någon kaviar... vad... vad gör jag då?! Hur ska dagen kunna fortsätta? Det går bara inte! DET GÅR BARA INTE!
Jag tryckte och tryckte... och plötsligt hände det. Just när mitt ansikte förvandlats till nyansen mörk grisrosa såg jag den enda lilla klick av kaviar som fanns kvar i tuben skjuta ut genom öppningen som en första världskrigetkanonkula. Den seglade graciöst genom luften och liksom hoppade över ägget som ett kubbträ ibland kan göra för att sedan landa med ett "splahf!" i filtallriken.
"NEEEEEEEEEJ" skriker jag medan handen sträcker sig efter kaviarfjärten, men det är försent. Den är förlorad till landet A-fil och liknande slutscenen i Titanic ser jag den krampaktigt hålla fast i ett müsligryn. Min morgon var över innan den ens har börjat.