Beslutet är taget, jobbet är uppsagt, universitetsutbildningar är sökta, hemresan bokad och en ny au pair är funnen. Jag ska alltså flytta till Sverige och det är inte ens så många veckor kvar. Ojdå är min spontana reaktion, när hände allt detta?
Nu har jag snart varit här i ett år, ett helt år! Jag kan inte förstå det ens. Det känns som det var någon månad sedan jag nervöst klev av planet och gick genom flygplatsens långa korridorer. Mycket har helt klart hänt men jag har inte riktigt känt tiden passera.
Sist jag flyttade så var jag bara glad för det fanns så mycket spännande att se fram emot. Nu vet jag bara vad jag ger upp vilket är massa saker jag tycker om. Jag älskar att vara au pair, jag har en sådan fantastisk värdfamilj och jag kommer så bra överens med Samuel.
Jag vet inte riktigt hur nästa kapitel ser ut. Jag väntar otåligt på första antagningsbeskedet som kommer i juli, hur sent som helst ju! Är det någon som har förstått varför det tar så lång tid? Det är ju omöjligt att planera sitt liv med flytt och boende om man inte ens vet var man ska.
Min poäng är i alla fall att eftersom att jag inte vet något om framtiden så har jag ingen bild av hur det kommer vara. Jag vet vad jag ger upp men inte vad jag får och det skulle vara lättare att gå vidare om jag hade en klar bild av vad jag går vidare till.
Men jag har massa spännande saker framför mig som säkert kommer bli helt fantastiska. Snart blir det ett nytt kapitel med nya äventyr. Jag får se vad som händer helt enkelt.
Fast så enkelt är det inte, jag får värsta separationsångesten när jag tänker på att åka. Men på ett sätt längtar jag också, det är väldigt svårt att förklara. Men jag måste säga att det i alla fall är ett tecken på att jag har haft ett väldigt bra år.