Vi säger "dom" hela tiden, men i skriftspråk är det inte alls gångbart. Att vi säger "de" ibland är en sak, men det torde vara betydligt ovanligare att säga "dem".
Det där med "dom" är ingen stor sak på PT, men det är däremot problemet att avgöra när det ska skrivas "de" och när det är "dem" som är korrekt.
Här måste jag göra en liten avvikelse och nämna "korrekt" (nej, vi pratar inte PK nu). Det är ett ord som spridit sig som ett ebolavirus på redaktionen och det är ingen tvekan om vem som är smittspridaren.
Det är samme man som får folk att rapa "exakt" i var och varannan mening. Eller än värre, som har lanserat "deduktera". Existerar det ens i svenskt språkbruk? Deduktion, visst, men deduktera, nja. Hur som helst springer folk och dedukterar lite hur som helst numera. Dock knappast i de nyhetstexter du läser i PT.
Deduktera, ja, jävlar.
Men nu var det "dom" kontra "de/dem". Jag har länge känt ett behov av att övergå till "dom" i mina texter, men min lilla magister håller mig på mattan.
Och när ska "de" och "dem" användas? Inte helt lätt för en autodidakt som jag, men på en språksida hittar jag följande förklaring.
"Den grammatiska förklaringen är att ”de” är subjektsformen och ”dem” är objektsformen. Så om ”dom” är subjekt ska du istället skriva ”de”, men om ”dom” är objekt ska du istället skriva ”dem”."
Glasklart? Kanske, såvida man vet om ett ord är subjekt eller objekt. Och det vet vi ju. Eller?
Nå, så här då. Subjektet är den som gör något, medan objektet är den som blir utsatt för subjektets handling.
Jag tror nog ändå att "dom" vinner allt mer mark i skriftspråket och faktum är att "dom" från och med 1998 års utgivning av Svenska Akademiens ordlista finns med som uppslagsord. Så här står det:
"Många uttalar både de och dem som /dåm:/, och därför används dom ofta för att markera talspråk eller vardaglig stil. Ett viktigare motargument är att införandet av dom som enda form i skrift skulle drabba skriftbilden i mycket hög grad. Det rör sig om ett väldigt vanligt ord. Och det skulle försämra människors förmåga att läsa äldre texter."
Äldre texter, okej, men så tunga känns inte argumenten mot "dom" i skrift. Eller kanske är det bara för att jag har så svårt att avgöra när det ska vara "de" och "dem". Faktum är att jag gjort det väldigt lätt för mig. Jag skriver i princip bara "de". Det där med "dem" känns mest som ett förvirrande ok på poetens axlar.
Så jag kan väl sägas vara för "dom", men att låta talspråket ta över skriften är knappast önskvärt. Det skulle bli ett sammelsurium av eh, öh, slang, svengelska och dialektala uttryck som skulle göra det svårt att ta sig igenom ens den enklaste text.
Talspråk är en alldeles egen tävlingsgren och vi pratar som vi har förstånd till. Jag är själv ingen ekvilibrist som Leif GW Persson, men tillräckligt ordrik och talför för att klara mig tämligen hyfsat i så väl slott som koja.
Och jag säger frekvent "dom". Om mina hundar till exempel. Fast med dom pratar jag mestadels bebisspråk och det kan man ju alltid leta diagnos för, men med sådana vackra fransyskor i sin närhet är det inte mycket att skämmas för.