Dan före dopparedan för alla sportfånar
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det blir en del nattliga sittningar, men framför allt avgörs många tävlingar på kvällen. På med brynjan, in med ölen och chipsen och barn och blomma, högsta möjliga tystnad. Mmm, de är väluppfostrade och vet hur viktigt det här är. Jag menar, vad kan vara viktigare än Emil Jönsson i sprinten och Tre kronors hockeymatcher?
Ah, du kom inte på något.
Mitt gnällande på melodifestivalen i förra veckans krönika rönte en del kommentarer och en trevlig läsare som kallar sig Schlager-Berta gör en liten jämförelse med just OS. Hon är glad att mycket avgörs kvällar och nätter med förhoppning om att slippa försnack, mellansnack, repriser (både snabba och i ultrarapid), eftersnack och analyssnack.
Hon har poäng, Berta, men ett grundfel. Man kan inte jämföra melodifestivalen med OS. I OS är det trots allt världens bästa som tävlar, men i en svensk melodifestival är det en radda blåbär som deltar. Det är ju korpnivå på det.
Min kollega Bengt-Urban är en riktig schlagerbög och likaså Dennis på OM-sidan. Det får mig att undra om alla homosexuella har dålig musiksmak. Men nog måste det väl finnas bögar som gillar rock?
Koll på nätet, yes, som jag anade, det finns bögar som "hatar schlager". The Dude som nyligen kom ur garderoben gillar ju bevisligen rock.
OS i Turin var en väldig medaljfest för Sverige. Nästan så att man blev lite mätt. Det kan gå rätt bra den här gången också. Redan i morgon kan Helen Jonsson eller ACO ta medalj i damernas skidskytte.
Norge har laddat stenhårt och världens främsta vinterindrottsnation kommer med stor sannolikhet att vinna tämligen mycket. Lugga svenskarna på, hm, givna medaljer. Det kan jag leva med, men svårare att smälta är de dopades framfart. Det finns en stor risk att idrottare som tidigare under säsongen inte åkt så väldigt bra plötsligt har fått krafter som får the force i Star Wars att blekna vid en jämförelse.
Redan innan spelen börjat har, enligt ihärdiga rykten, ett 30-tal idrottare stoppats från deltagande i Vancouver.
Dessa jävla fuskare som genom åren stulit åtskilliga medaljer och skitat ner OS och andra tävlingar. Det är då det inte längre är så roligt att vara sportfåne. Det är då man kan längta till lite falsksång och stolpiga dansnummer i en svensk melodifestival. Eller längta och längta, nu tog jag väl ändå i.
Ska jag tippa antalet svenska guld i OS så måste jag konstatera att möjligheterna är många, men marginalerna minst sagt små. Helen Jonsson kan ta storslam, men hon kan gå bom också. Emil Jönsson är storfavorit i sprinten, men en bruten stav och det är över. Anja Pärsson är nästan alltid bäst när det gäller, men formen tveksam. Kalla kan, men konkurrensen är stenhård. Tre kronor har chansen och många, många fler.
Jag drar till med fem guld, trots att jag precis nåtts av den chockerande nyheten att varken Sixten Degerlund eller legenden från Älvsbyn kommer till start. Dopade!