Dags att täppa till kryphålen
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Hur många svordomar kan jag egentligen? Ganska många, kyrkoherden, ganska många.
De flesta av oss har någon slags samhällsansvar och allmängiltig moral. Visst, när det bränner till är vi oss själv närmast, om än det finns plats för en utsträckt hand också.
De flesta av oss håller förmodligen också med om att regler är till för att följas, om än jag känner en halvkriminell småföretagare som hellre lever efter deviset "regler är till för att kringgås".
Juridiskt oklanderligt, säger revisorerna, men nog känns det som om Inger Ingessons dribblande med sina pensionsavtalade tusenlappar handlar just om att kringgå regler. Jag ska inte hemfalla åt moraliserande eller darra med underläppen av indignation, men det är trots allt mina och dina skattepengar det handlar om.
Och hur vattentät än Ingessons fiffiga privatekonomi är, så finns det anledning att fråga sig varför våra högst ansvariga kommunpolitiker på ren svenska är så jävla flata.
Okej, ingen bryter mot lagen, men nog vore det väl klädsamt om någon ställde sig upp och sa att det här är ett kryphål som omedelbart ska täppas till. Det ska helt enkelt inte vara möjligt i fortsättningen.
Eftersom jag är på så ovanligt dåligt humör på grund av kylan och bilhelvetesjäveln (Tourette!) kan jag inte låta bli att kommentera insändarpseudonymen "Observer" som fått för sig att min fräckis för ett par veckor sedan på något sätt skulle vara kvinnoförnedrande. Observer uppmanar kvinnor att reagera, men kvinnor är inte humorlösa. Inte heller mer puckade än män. För övrigt har två kvinnor hört av sig och den ena skrev att hon höll på att skratta läpparna, hm, av sig.
Om Observer hade lite medkänsla borde han väl i så fall ägna Lars Törnman en tanke.
Funderar om jag ska bjuda Observer på en alldeles egen fräckis, men mitt samvete förbjuder mig att skaka om någon med så hög moralisk resning, oops.
Att se Sverige förlora mot Egypten är inte heller särskilt välgörande för humöret. Förvisso byggde de tjusiga pyramider med hjälp av några tusen ihjälpiskade slavar, men fotboll - det är en helt annan sak. Numera torterar dom för övrigt bara oliktänkande.
Ja, jag längtar efter den där långsinta diviga Zlatan, som uppenbarligen har ett ego som inte riktigt vill rymmas i den svenska gruppkänslan. Ska vi sätta en hundring på att exempelvis Linderoth knappast gör high five när Zlatans namn nämns?
Men hur som helst behöver Sverige sina få riktiga stjärnor. De som kan avgöra en match. Det är alltså dags att gå till botten med bojkottproblemet. Därmed inte sagt att någon ska gullkrusa denna jättebebis. Ja eller nej! En gång för alla.