Ibland tror jag att tiden står stilla, eller i alla fall att samma dag spelas upp om och om igen. Varje dag är lika vit, kall och långsam, varje gång jag vaknar har jag samma lust att dra täcket över huvudet och sova vidare tills jorden börjar snurra igen.
Ja, mina vänner, det är vinterbluesen som har infunnit sig.
Ändå kliver jag upp ur sängen - visserligen under tvång och inte utan att min bror slår mig hårt i ansiktet med min egen kudde, men jag vaknar i alla fall - för jag tänker att i dag, i dag kanske allt inte är lika mörkt, vitt, kallt och långsamt.
Den senaste lördagen var en sådan dag. När jag vaknade var himlen blå och jag var tvungen att gnugga mig i ögonen för att försäkra mig om att jag inte fortfarande drömde, för jag kunde inte komma ihåg senaste gången himlen var så klarblå.
Jag drömde inte och plötsligt var ingenting lika vitt, kallt och långsamt längre.
Förut trodde jag ibland att vintern tänkte stanna för alltid. Kanske var det verkligen så att tiden hade stannat, tänkte jag. Samma snö som föll för några månader ligger ju fortfarande kvar, samma träd som för några månader sedan tappade sina löv saknar dem ju fortfarande.
Sedan kom lördagen då himlen var blå och jag började tänka om.
Samma himmel hade ju varit mjölkvit för bara några dagar sedan men sedan stänkte någon lite färg på den och efter det såg det inte längre ut som samma himmel.
Ibland tror jag att det är just sådana saker som färgglada himlar som får jorden att fortsätta snurra och som får mig och säkert många andra att vilja vakna upp på riktigt utan att behöva dras upp ur sängen av envisa småsyskon, för utan sådana saker skulle varje vinterdag se likadan ut och man skulle liksom förlora hoppet om att någon dag kanske ändå bryter mönstret. Ibland tror jag nästan att våren kommer i år också.