Begravningar är aldrig roliga. Jag har följt åtta människor till sista vilan under 2015 och 2016. Cancern tog sex av de åtta. Och när levnadsglada positiva människor som betyder mycket för många rycks bort alldeles för tidigt känns det extra tungt. Tre av de sex kämpade mot sjukdomen och verkade besegra den, men efter några ”normala” år kopplade cancern ett nytt grepp och ändade liven.
Men hoppet är det sista som överger människan sägs det och man ska aldrig ge upp. Ett par av mina vänner har rest sig på nio. Nej, inte nio utan 9,9999.
En av dem var helt uträknad i testikelcancer. Familjen, mamma,pappa, bröder och syster hade redan tagit farväl på dödsbädden när det plötsligt vände. Att han gavs smeknamnet ”Einstein” av kamraterna på läkarlinjen när han återvände kunde han leva med utan problem.
En annan hade klarat strålbehandlingspärsen när han drygt tjugo år senare gavs beskedet om ännu en cysta i samma halsområde. Han var uppgiven inför operationen i Umeå och räknade inte med att kunna vara med när hans första barnbarn skulle födas en dryg månad senare. På operationsbordet i Umeå gavs han beskedet ”res Dig upp och gå”. Nej, riktigt så var det inte men cystan visade sig vara en vattencysta och livsgnistan återvände. Ett drygt år senare drabbades han av en hjärtinfarkt och livet var på väg att slockna i ambulansen på väg mot Sunderbyn någonstans kring Rosvik.
Gonggongen ljöd inte den gången heller och idag promenerar han tidigt varje morgon och kväll mellan huset i Djupviken till företaget på Klubbgärdet. Elva kilo har försvunnit från hans lekamen och hans stora hjärta sägs må bättre än någonsin tidigare.
Min polare som klättrade upp ur dödsskuggans dal efter testikelcancern övertalade mig att ta en välbehövlig semester från Solvalla, hockey och fotbollsarenorna ett tag där i slutet av 1980-talet. Tillsammans med en annan nyexaminerad vän och läkare åkte vi på en tvåmånaderstripp till USA och Mexico. Vi landade i San Francisco. Turplanen fortsatte till San Bernadino, highway one till Los Angeles, Santa Fe, Santa Barbara, San Diego, Tijuana, La Paz, Mazatlan, Guadalajara, Acapulco, Mexico City, Cancun, Isla Mujeres, Dallas och med bil genom södern till New Orleans, Nashville och sedan hem för min del.
Det finns massor med historier från den svängen man aldrig glömmer. Läkarpolarna brukar påminna mig om en klippning i ett 34-gradigt Santa Barbara. ”Marine-core-look” beställde de. ”White Tyson”, skämtade barberaren när vi gick ut. Det smeknamnet hängde med mig några år. Det är till den matchvikten och formen jag ska tillbaka. Är det ens möjligt för en gubbe? 28 kilo kvar...