Busbys babes fick mig att byta lag
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Jag är ingen idoldyrkare, men Anders F Rönnbloms musik och, inte minst, texter har varit en del av mig i över 30 år. I perioder har det varit ganska tyst om denna anonyma artist, men min hängivenhet har alltid varit intakt och min lust att citera Anders F alltid lika stor. Vilka texter den mannen skrivit.
Jag är med andra ord trogen och det känns som att Anders F är på väg in i en ny kreativ storhetstid. Nya plattan är i vart fall ett tecken på det och redan i höst kommer uppföljaren, "Volym 2".
På sätt och vis är det som att hålla på ett lag. Såvida du inte är medgångssupporter så håller du på ditt lag i uppgång och fall. Säga vad man vill om Black Army, men under AIK:s tid i Superettan var stödet starkt och stort.
Eller ta forna storklubben Leeds, som förmodligen kommer att trilla ner i trean. Den misskötta klubben har stora skulder och de hårt prövade fansen (och dom är många) lider med sitt lag. Men de kommer med största sannolikhet att gå på matcherna även i trean.
Såg Milan spela ut Manchester United med 3-0 i onsdags och insåg att båda lagen hann vara favoritlag i barndomen. Mitt intresse för Milan berodde till stor del på en viss Kurre Hamrin. Om jag minns rätt så såg jag finalen i Cupvinnarcupen mellan Milan och Hamburger SV 1968. En final som italienarna vann med 2-0. Båda målen inprickade av Hamrin.
Vad jag med säkerhet minns är ett Man United som samma år slog portugisiska Benfica med 4-1 i Europacupfinalen. Den tunnhårige Bobby Charlton anförde laget och längst fram dribblade sig George Best fram till stjärnstatus och idoldyrkan. Och undergång.
Ungefär i samma veva läste jag i Buster om Busbys babes (Matt Busby var manager för det unga laget) och den svåra flygolyckan tio år tidigare, 1958, då mer än halva laget förolyckades, bland annat stjärnskottet Duncan Edwards. Jag bytte omgående favoritlag.
United var på hemväg efter att ha slagit ut Röda Stjärnan i Europacupen (motsvarigheten till dagens Champions Leauge) när tragedin var ett faktum. I semifinalen väntade, just det, Milan. Efter en heroisk insats vann ett av förklarliga skäl svårt sargat United med 2-1 hemma, men förlorade returen i Milano med hela 4-0.
Så, det var lite bittert att se Man United bli utspelade av ett hårt jobbande och taktiskt skickligt Milan i onsdags. Gattuso är för övrigt en spelare som man älskar att ha i sitt lag, men hatar i motståndarlaget.
Riktigt bittert var det för chefen, som är oerhört hängiven Londonlaget Chelsea. Att slås ut på straffar är aldrig kul och det var inget bra läge att skoja med chefen i onsdags.
Minst lika bittert var det för min italienske vän som har svårt med distansen när Roma kommer på tal. Jag tänkte ringa efter 1-7-smällen mot just Manchester United i kvartsfinalen, men, nää, riktiga fans förtjänar viss respekt.