"Och jag är brun om bena, precis som det ska va". och därför vill jag sjunga att bruna ben är bra" Så sjunger Pippi Långstrump i ett stycke av den omtyckta sången "Sommaren är min" av Astrid Lindgren. Förutom just den delen har jag inget emot den här visan alls, men det där lilla - så som man ska va- budskapet sticker lite i ögonen.
Jag förstår att det kan verka överanalyserat att ifrågasätta det som utgör en del av Sveriges kultur, men jag har hört att jag är i en ålder, när man påverkas otroligt mycket av omgivningen och ideal så nu har det liksom slagit över och jag har blivit en cynisk gumma som med kritisk blick granskar allt hon kommer över. Och det står jag för!
Det här med att alla svenskar ska vara solbrända har gått till överdrift. Nu när det blivit sommar åker kläderna av på två röda sekunder och överallt sitter människor och steker vinterskinnet.
Jag säger inte det här bara för att jag själv har ett hopplöst pigment som vägrar att få en beach-2012-bränna utan faktiskt för att det inte är hälsosamt att sola som vi gör. Eller sola och sola, grilla är nog ett mer korrekt uttryck.
Såklart finns det ju de som lätt blir bruna utan att sola sönder huden och grattis till er måste man ju säga! Som jag sa i början, idealen ställer så höga krav på oss allihopa, och de flesta i skvallertidningar och dylikt är brunbrända, men jag tycker att man kan tänka på att vi ser olika ut och har olika förutsättningar.
Om man som jag är en blekfis året om så ska man inte skämmas för det. Var ute i solen och ha kul, om man får en mörkare nyans på huden är väl det en bonus antar jag, men sola inte för att vara som alla andra.
Astrid Lindgrens Pippi får väl ha bruna ben om hon vill, men jag behöver inte det. Så i sommar skippar jag sommarvisor och tänker istället på bandet The Arks låt ’Beauty is the beast’ som handlar om ideal och där Ola Salo sjunger:
"You´re wasting your whole life
If you´re trying to achieve it
Beauty is the beast
And you better believe it"