Lördag är det Grand Finale. Genier inom fysik, kemi, medicin och litteratur ska nobelprisas å det vräkigaste. Bob Dylan kommer inte, men skickar ett tal. Han är upptagen. Upptagen med livet som är alldeles för kort för att slösas bort på timslånga flygningar, middagar och intervjuer. Bättre då att med sång och musik missionera i ett något tilltufsat hemland.
Vad är då receptet på framgång? Ja, inte vet jag. Rättare sagt, jag visste inte förrän jag lyssnat på Maria Strømme, professor i nanoteknik, och hennes sommarprat i radion. Du ska veta hemskt mycket, men inte för mycket. Du ska vara orädd och glömsk. En duktig hjärna måste ibland luras att tappa kontrollen och begå misstag. Då händer det där oväntade som får människan att skrika rakt ut och hoppa jämfota av lycka för att ha lyckats med det omöjliga.
Tack vare en dos okunnighet, oräddhet och glömska, lyckades Maria Strømme och hennes kolleger uppfinna en världsnyhet. Ett magnesiumkarbonat som, bland mycket annat, gör att läkemedel lättare kan lösas upp, ta sig fram i blodomloppet och ge sig på det onda. Lovande läkemedel som ratats kan få nytt liv, befintliga kan bli effektivare och nya skapas.
I över hundra år hade forskarvärlden hävdat att detta medel var omöjligt att framställa. Strømmes forskargäng visste inte att det var omöjligt. De hade inte läst på ordentligt. Det var jättebra. En annan jättebra sak var att professorn åkte bort över helgen och glömde att städa efter sig. Så där stod blandningen och puttrade och puttrade och puttrade. Och simsalabim. På måndag var världssensationen ett faktum. För att dra snabbversionen. Maria Strømme har inte fått nobelpriset. Ännu.
Penicillinet kom till på ungefär samma sätt. En skotsk biolog, Alexander Fleming, pysslade med att analysera stafylokockbakterier. I augusti 1928 åkte han bort på semester, men glömde att städa han också. Där stod stafylokockodlingarna och geggade till sig i augustivärmen.
När Fleming kom hem från sin semester hade odlingarna infekterats av mögelsvamp och runt mögelsvampen hade något ögonbrynshöjande inträffat, bakterierna hade dött. Penicillinet var uppfunnet, men det dröjde många år innan det började användas på allmänheten. 1945, detta ljusets år då andra världskriget tog slut och jag tog min början, fick Alexander Fleming, tillsammans med Ernst Boris Chain och Howard Walter Florey, nobelpriset i medicin.
Egyptierna påstås ha upptäckt penicillinet för tusentals år sedan. Det var bara det att dom inte visste vad dom upptäckt, bara att mögligt korn hade helande krafter. Sånt gills inte. Kallas kvacksalveri.
Även jag har lärt av mina misstag. Exempelvis att smör som glöms bort i en panna på spisen fattar eld. Bra att veta om man ska tända en brasa i kakelugnen och inte har några tändstickor. Priset för den upptäckten kan emellertid bli alldeles för högt. Så glöm det.